GRÖVELSJÖN JULI 2020

 
 
   
            

2 Juli:
Idag var det äntligen dags att åka till fjällen! Atlas var jättesur för att han inte fick åka med, men jag hoppade glatt in i bilen. En snabb koll på att mina viktigaste saker var med, Kotten och godis, och sen var jag klar att åka.

Vi stannade till i stan för att hämta upp mattes kompisar men sen körde vi iväg. De där tvåbeningarna kan verkligen se till att en resa tar tid. De skulle fika och sen skulle de stanna i Filipstad för lunch också. När matte ätit kom hon och hämtade mig så jag fick komma ut lite. Då såg jag plötsligt en gubbe som satt på en bänk och då måste jag bara säga hej till honom- men det blev inget bra……..


Matte matte, jag har gjort något förfärligt
- Jag sa bara vov och sen var han helt förstenad!
Vadå staty på Ferlin? Han rör ju inte på sig!

I natt ska vi sova på STF Tre Björnar i Älvdalen. Här har jag varit förut, och då har jag alltid fått något gott av hon som äger stället. Längtar redan till frukosten.

            
 

 

 
 

3 Juli:
Hurra! Hon hade inte glömt lilla mig. Jag fick Gustafskorv till frukost av henne. Men innan vi åkte skulle det tas kort. Bara att se glad ut …

Jag trodde vi skulle köra direkt upp till Grövelsjön men matte hade tydligen andra planer.  Först stannade vi vid ett gammalt hus i Älvdalen som tydligen kallades för kyrkhärbre och var jättegammalt.

Sen skulle matte absolut köra en omväg upp till en stor damm, men där fick jag inte bada. Vad skulle vi då i Trängslet att göra om vi inte skulle bada. Men där fanns massor av stenar som Atlas gärna hade burit runt på.

Nästa stopp var vid något som heter Fulufjällets nationalpark, och nu skulle vi tydligen gå och titta på ett vattenfall, Njupeskär. Kul och skönt att äntligen få röra på sig, men vad dum matte var som satte på mig koppel och nosgrimma. Vadå inte kan uppföra mig när vi möter andra hundar. Vill ju bara hälsa.

Och vi mötte massor av hundar och matte o jag hade ett antal diskussioner. Hon fattar inget.

Plötsligt såg jag några stora bruna saker som såg snälla ut och då sa jag VOV. Men då hände det där igen, de blev stela av skräck… matte MATTE, jag har gjort det IGEN…… Skall aldrig skälla mer, det blir så konstigt då…

Innan vi kom fram till fallet var det en jättelång trappa vi skulle gå nerför. Matte trodde inte jag skulle klara de, men det var lätt som en plätt. Fast det hade varit enklare om hon inte trampat mig på svansen i trappan.

Vattenfallet var häftigt, men jag blev alldeles blöt när jag satt och tittade på det. Jag tyckte det räckte med en liten stund vid fallet, men sen skulle matte ta kort…..

När vi ÄNTLIGEN kom fram till Grövelsjön gick matte o jag på en lite promenad, men då började det snöa. Ska vi åka skidor? Jag som trodde vi skulle vandra…..

 
 
 
 

4 Juli:
Trodde jag skulle slippa morgonbilden, nu när vi bor på Fjällstationen, men icke. Matte hittade ett nytt ställe där vi tydligen skall ta Dagens morgonbild varje dag, Bara att lyda.

Men det var fint med salsfjället i bakgrunden.

När matte äntligen hade fått på sig de där konstiga sakerna på fötterna som hon kallar kängor kom vi äntligen iväg. Vi började med att klättra uppför på en stig jag kände igen från förra sommaren. Tydligen är målet idag Jakobshöjden! Men det var det inte. Matte svängde åt höger istället, men jag kände snart igen mig, här har jag ju gått mycket innan. Det är tydligen Blåkläppen som vi ska vandra på.


Här har jag lekt mycket med Thea o Hugo. Undrar om vi träffar på Plupp idag?

Det blåste jättemycket, men det var bara kul, lite jobbigt att hålla koll på öronen bara. I dag gick vi hela vägen upp till toppen av Blåkläppen, och där låg det en stor hög med stenar. Där måste jag ju bara klättra upp. Det var lite svårt att hålla balansen. Alla trodde att jag ställde upp mig för att bli fin på bild, men jag vågade inte röra mig, tassarna gled ju bara…..

Och sen skulle matte absolut ha ett gruppfoto framför stenhögen. Men då hade jag fått nog av kameror, så jag vägrade titta på den.


Hela gänget uppe på Blåkläppen

När vi gick ner från toppen blev det kul. Jag hittade snö!!!!!! KUL!!!!! Matte skällde på mig för att jag smakade på den men det var ju så länge sedan jag åt snö. Det skadar väl inte.

När vi kommit ner på andra sidan av Blåkläppen blev det jobbigt. Det var inte lätt att hålla koll på hela gänget. Snacka om att jag fick jobba, men jag är ju inte för inte en vallhund. När vi kom fram till Oskarsstugan smakade det gott med lunch. Ja dvs matte glufsade i sig mat, men jag fick bara några kex. Men det var kanske tur, för plötsligt mådde jag inte alls bra. Det var något i magen som ville upp. "Vad var det jag sa", sa matte. Det är snön med renskit i. Typiskt att hon skulle få rätt! Eller så var det fel på hundkexen. Innan vi lämnade platsen ville jag se hur det såg ut inne i stugan, men höll på att ramla ner från trappan innan matte hann fram.

Trots magen blev det en härlig vandring över till Foskån och sen vidare fram till Fosksjöarna. Men det var det där med att hålla koll på alla. Jobbigt! Tur att de ville ha fikapaus så jag fick vila lite. Och nu smakade kexen bättre. Men jag vågade inte slappna av, för plötsligt sprang någon iväg och var borta en stund.


Jag har koll på er, försök inte smita!

Tyckte att jag vaktade alla så bra, men i slutet sket det sig totalt. Vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag bara tre kvar av gänget. Vart hade de andra tagit vägen? Det var verkligen taskigt att bara försvinna så där. Och inte blev det bättre sen. Efter en paus för omplåstring efter ett fall lät matte Lisbeth hålla i kopplet medan hon bar en ryggsäck på ryggen och en på magen. Jag gjorde mitt yttersta för att tala om att jag tyckte det var fel, bla sprang jag runt alla och snodde in dem i linan, och körde in huvudet mellan benen på dem. Det uppskattades tydligen inte. Men jag hoppas verkligen att hon inte låter mig bära två ryggsäckar i morgon. Vill inte ha en under magen också!

I slutet pratade de om en tant som heter Victoria och som man såg längre bort. Jag såg ingen tant, bara ett stort berg.. Ibland under jag hur många hjärnceller tvåbeningarna har.

Nu är jag faktiskt riktigt trött i kväll. Har ju sprungit massor idag, minst två mil. Hoppas vi skall göra något roligt i morgon också!

 
     
 

5 JULI:
Matte är hopplös. Hon skulle absolut ta morgonens bild på samma ställe som igår. Men i dag hade hon inte stövlar på sig. Och ska hon absolut ha mig till att sitta fint i en mosse så får hon skylla sig själv…..Absolut inte mitt fel att hon blev genomblöt. Det stänkte jättemycket om mig när jag sen sprang runt där, men hon var inte lika glad –klafs, klafs…..

I går kväll sa matte att vi skulle gå till Valdalsbygget och bla titta på de där fåglarna som åt upp all min och Atlas korv. Hämnden är ljuv tänkte jag, och har legat o planerat attacken hela natten. Men när hela planen är klar kommer matte i morse och säger att hon har planerat om dagens tur. Eftersom vädret är fint ska vi plötsligt klättra upp på toppar och besöka Norgegränsen.  Det är väl bara att blidka sin tid, se glad ut och vifta lite på svansen, huvudsaken är ju att jag får följa med.

Det var fem av mattes kompisar och jag som skulle gå upp på Sjöhöjden. Lite sur blev jag på matte när hon satte på mig den där dumma grimman. Hon har absolut ingen förståelse för mina dragbehov, och skulle vi möte en fyrbent kompis så måste jag ju bara tala om vem som bestämmer. Det är liksom inte lika lätt med det här sattyget brunt nosen.


Vov, Nu är vi klara för Norge, eller i alla fall så nära vi får komma.

När vi gick över bron över Grövlan kände jag igen mig, Det här var ju ”Vita stigen” som mattes barnbarn kallar den. Matte sa att vi skulle gå Linnéstigen upp till gränsen och sen vika av upp mot Sjöhöjden. Det gungade jättekul när vi alla gick över bron så jag tycker vi kunde sprungit fram o tillbaka där ett par gånger. Men det ville inte matte. Skärp dig, sa hon, nu är du ju en stor pojke som får följa med oss.

Snart kom vi upp till Atlas sten, och nu var det ingen som hindrade mig från att hoppa upp på den.

Linnéstigen är verkligen ingen utmaning, det är jättelätt att gå här. Som tur var tog matte snart av mig grimman så jag fick lite mer springutrymme. Det var mycket lättare i dag att hålla koll på gänget eftersom de inte var så många. Dessutom har de lärt sig att inte irra runt som yra löptikar.

När vi kommit upp en bit trodde jag att jag såg ett stort snöfält. "Snälla matte släpp mig så jag får leka i snön" sa jag, men hon skrattade bara och sa att det vita inte var snö utan något som heter Polarull. Tror dock att hon ljög, hon ville bara inte låta mig leka i snön. Och smaka lite på den. Den var ju så god i går….

Efter att ha gått igenom renstaketet var vi framme vid gränsen till Norge. Och precis som vanligt skulle matte ta ett gruppfoto där. Men den här gången lyckades hon inget vidare. Det bästa av allt var dock att vi skulle fika nere vid bäcken. Sådana traditioner gillar jag

Det var jättejobbigt att klättra upp ända till toppen. Jag tycker vi kunde gått lite längre på Linnéstigen och sen svängt av upp mot Sjöhögda. Men matte sa att vi inte fick gå i Norge pga Corona. Fattar inte riktigt. Står det ölflaskor där som man inte får röra eller…..Den där Coronan är ju inte ens god och luktar pyton. Men tvåbeningarna verkar gilla den…..

Till slut var vi äntligen uppe och då skulle vi gå upp på högsta punkten. Och där började tvåbeningarna med sin konstiga lek igen. Varför slänger man upp stenar på varandra som jag inte får ta och leka med? Löjlig lek. Trots att det blåste så att mina öron höll på att lossna och jag inte hade någon kontroll på svansen skulle matte ta ett nytt gruppfoto. Skynda dig! Vi blåser bort!

När vi hade lekt färdigt vid stenhögen gick vi ner till en ännu större stenhög som var gulmålad. Här kände jag igen mig, det var här som Atlas hoppade upp i somras och läste på stenen. Det stod att det var röse nr 141 och sen stod det Norge 1929. Oj, då var jag tydligen på fel sida. Men det var matte också när hon tog fotot. Men det rättade vi snabbt till.


Oj, jag har hamnat i Norge……. Men lugn, jag är avmaskad!


Såja nu blev det rätt sida

Innan vi gick tillbaka ner stod alla och beundrade de fina snöfälten som var jättestora. Matte kan inte vara klok som säger att det är blommor och inte snö. Jag får leta upp hennes glasögon.

Det var skitkul att gå ner. Nu vågade inte matte ha mig i linan så jag fick springa lös. Det var så kul att jag bara måste springa runt allas ben och framför dem trots att de svor åt mig. Vi kom i alla fall ner lyckligt o väl, o sen var det bara Linnéstigen kvar innan vi kom ner till Grövelsjön. Vattnet var kallt o gott och jag måste givetvis plaska lite extra. Det gjorde inget att jag blev blöt eftersom jag redan var det eftersom det börjat regna ordentligt. Nu pratade alla om att äta våfflor på Sjöstugan och det tyckte jag skulle bli gott.

Men när vi kom upp till Sjöstugan, där vi brukar bo, blev jag jättebesviken på matte. Hon hade ringt efter Åse som kom med bilen och där lastade de in mig och sen körde hon upp till fjällstationen med mig. STOPP STANNA jag vill också ha våfflor!

Men jag förlät matte när hon sa att jag ändå inte fått följa med in utan varit tvungen att ligga bunden ute i regnet. Hon kanske inte är så dum i alla fall min matte…..

 
     
     
 

6 Juli:


Idag hade matte stövlar på sig……. Smart med tanke på vädret.

I dag har det INTE varit en bra dag. Har varit en ren katastrofdag. Är dessutom jättesur på matte…..

Allt började i morse när jag förstod att det var i dag vi skulle åka till Valdalsbygget. Nu skulle jag sätta min väl uttänkta plan på hämnd på Lavskrikorna verket. Nu skall ni få för alla korvar ni fick i höstas. Det började bra och planen funkade perfekt. Jag lyckades föra oväsen o dra i selen så matte fick hojta på mig jättemycket. Med andra ord skrämde jag alla fåglarna. Oj vad smart en liten schäferhjärna kan vara.

När vi kom fram till fäboden skulle gänget absolut gå bort till norska gränsen och titta. Men hallå, det gjorde vi ju igår. Enda skillnaden var att den här gula skylten stod det bokstäver på. Och vad händer vid skylten? Jo matte skall fota gruppen. Men den här gången hittade hon inget bra ställe för kameran som man pratar i så hon fick inte vara med på bilden.

Fattar inte vad det är för spännande och intressant med ett gammalt hus. Men det har tydligen en intressant historia från något som tvåbeningarna kallar andra världskriget. Och krig vet jag vad det är. Matte brukar säga att Atlas o jag ska sluta kriga när vi leker, så det här måste ha varit en stor lekplats en gång.

Vid Valdalsbygget har jag varit förut. Att stanna här brukar betyda FIKA!  Men idag hade matte smugit med någon äcklig kaka som hon kallade permikan. Den smakade pyton, och då bryr jag mig inte om att den skall ge mig extra energi. Kom inte med den fler gånger!

På vägen tillbaka till bilen fortsatte jag min ”skrämma bort Lavskrikorna” taktik. Ha, funkade perfekt! Jag var som sagt riktigt nöjd med mig själv, men då kontrade matte. Jag hade inte räknat med att hon skulle stänga in mig i bilen när de fortsatte leta fåglar borta vid gränsröset. Där satt jag i bilen och såg katastrofen hända igen. Matte gav bort all min korv till de där fåglarna! De glufsade raskt i sig allting och såg riktigt nöjda ut.
Matte! Det här är orättvist, taskigt och ojust!!!!!

FILM:    Eländiga Lavskrikor tar min mat.

Mattes kompisar var överförtjusta över att ha matat fåglarna, men jag är sur. Nästa gång skall jag överlista matte……

 
     
 

7 Juli:

Oj vad det blåste i morse. Matte muttrade att hon frös på vår morgonrunda, men jag tyckte det var jättekul. Men trots blåsten hamnade vi återigen på vår mosse…..

Jag stortrivs här uppe i Grövelsjön, men det är inte lätt att vara Bozz över det här gänget. Förstår inte varför tvåbeningarna envisas med att fara fram över stenar. Resultatet är att jag är ute och vandrar med Vira Blåtira och Rosa Rödnäsa. Så här ser man ut när man fjällvandrar och bara har två (2) ben:

Innan vi gav oss iväg i morse tog matte fram min klövjeväska, så nu skulle jag äntligen få jobba och hjälpa henne att bära. Hon sa att vi skulle börja försiktigt och att hon skulle packa ner mitt godis i väskan. Men hallå MATTE!!!!! Jag är stor o stark så ös ner ordentligt med godis och grisöron och inte bara de där små påsarna. Jag orkar bära MYCKET mer….

Idag var vi sex st tvåbeningar och jag som vandrade från parkeringen vid Valdalsbygget och hem till Fjällstationen. Den här sträckan gick Atlas och jag ett par gånger med matte i höstas och den är jättekul. Skönt för tassarna och en massa spänger att gå balansgång på. Men vilken himla tid det tog för matte att få på mig väskan. Hon spände och spände och muttrade men ändå satt den snett.  Hon fattar helt enkelt inte att det bär för lite godis i den. Sitter mycket bättre med lite tyngd i.

    

Det var en massa otäcka saker i luften när vi gick igenom skogen. De surrade runt mina öron hela tiden så jag höll på att bli tokig. Då tog matte fram en flaska och började spruta på mig. Det var ännu värre. Matte SLUTA! Jag föredrar myggen!

Allt var frid o fröjd ända tills vi kom fram till ett sådant där vitt fält med blommor. Då ville matte ta ett foto av mig, så hon tvingade mig att sitta mitt bland Polarullen.  Mycket pinsamt. En stor stark kille som jag mitt ibland blommor………


En pinsam historia. Jag är väl ingen tik heller…. Usch vad jag skäms. Ta mig härifrån!

När vi kom fram till en liten bäck kände jag igen mig. Här brukar matte alltid dricka vatten, och det gjorde hela gänget idag också. Även jag passade på, och trots att matte sagt att jag inte fick bada med väskan kunde jag inte låta bli. Bara ett litet tassbad…..

FILM:    Jag tvättar tassarna

Att springa på spänger är kul, även om jag inte hade Atlas att knuffas med.  Matte gav upp så på en lång spång släppte hon mig så jag inte skulle dra av henne från den. Det hade i och för sig varit kul………. Men nu fick jag springa fram och tillbaka på spången för att hålla koll på alla. Matte var som vanligt sist och skulle stanna och fota hela tiden. Suck.

Förödmjukelserna fortsatte sedan. Vid en paus fick jag hastigt och mindre lustigt på mig Katarinas hatt. Hundar skall inte vara i hatten! Tyvärr hann matte fram med kameran innan jag skakade på mig. Först blommor och nu en hatt……

Efter allt springande på spängerna började det kurra i magen. Hoppas vi snart skall stanna för fika. Tydligen kurrade det i tvåbeningarnas magar också för vi stannade till vid en stuga. Matte kallade den för ”Gunnels stuga” .  Nu väntade jag bara på att matte skulle ta fram mitt godis. Men hon prioriterar helt fel. Plötsligt tar de fram en liten kåsa och häller upp något som luktar äckligt och sen säger de skål. Jag var bara tvungen att få mattes uppmärksamhet på att jag höll på att dö av svält. Så jag försökte hoppa upp i knät på henne när hon satt på stocken med kåsan i handen. Det var kanske inte ett helt genomtänkt beslut……. Hon blev inte glad när hon låg på rygg med den där äckliga vätskan över sig…… Men tillslut fick jag mitt grisöra och mina kex.

Matte glömde snart att hon var arg på mig, och vi hade en mysig kelstund

        

När jag låg där o tuggade fick jag plötsligt se något blått som for fram i gräset. Jag slängde mig efter det och då visade det sig att det var ett litet fjälltroll som heter Plupp. Vi blev snart bästa kompisar, och sen fick han lifta med mig i min väska.

När alla, utom jag, var mätta och belåtna fortsatte vi upp till Silverfallet. Oj vad mycket folk det var här. Och plötsligt kände min supernos igen en lukt av mattes båda kompisar som inte var med från start. Jodå, jag hade rätt, hittade dem bakom en buske. Bu sa jag, men de blev inte rädda. Givetvis måste jag klättra ner och nosa på vattnet i Silverfallet, och lika givetvis måste matte fota fallet. Och då råkade jag komma med.


Hela gänget samlat vid Silverfallet. Nu är det två till att hålla koll på.

Den övre vägen hem från Silverfallet ’är välkänd och den kan jag jättebra. Först går vi över fjällhedar och en liten bäck, sen kommer vi upp till gränsen, och där skall matte fota renstaketet med Sjöhöjden i bakgrunden och så är vi framme vid det stora stenröset på stigen.  Samma rutin som alltid. Och jodå, ett gruppfoto vid stenhögen. Bäst att sätta sig fint från början så vi blir klara med det här tramset. Jag vill ju bara hoppa upp på stenhögen.

Men sen bröts plötsligt alla rutinerna. Innan vi gick ner mot Grövlan blev det fika! Ohh vad jag älskar Lisbeth som får matte att stanna för kaffepauser. Nu fick jag mer kex och en tuggpinne. Livet är härligt!


Över den välkända bron och sen skall vi bara klättra uppför berget till fjällstationen.

Det blev 15 km ute på fjället idag och det känns. Fast matte glömmer att jag sprang fram o tillbaka på spången flera gånger så jag har gått mycket längre. Ska bli riktigt skönt att få sova nu.

 
     
 

8 Juli:
I dag har det varit en jobbig men rolig dag. Matte väckte mig tidigt för att vi skulle gå ut på en liten morgonrunda runt fjällstationen. Sen försökte hon lura mig. Jag går INTE på vad som helst, så försök inte skära ned permikan i min frukost. Matte suckade och sa att jag fick skylla mig själv, men det smakar bläääääää.
I dag fick jag inte bära min egna klövjeväska eftersom vi skulle på långvandring. Du är för ung sa matte, precis som att jag skulle vara en valp. Löjligt, men jag hoppas hon stoppar ner mycket godis i sin ryggsäck. Den ser ganska full ut så det verkar lovande.

Vi skall tydligen klättra upp på ett högt berg som heter Storvätteshågna och är 1203 möh. Matte bestämde att vi inte skulle gå samma väg fram o tillbaka, utan gå upp på toppen genom att starta i Lövåsen. Idag var vi inte så många utan jag behövde bara hålla koll på fem tvåbeningar.

Vi började med att gå uppför lite men sen blev det riktigt skönt underlag för mina tassar, verkligen lättvandrat, och jag hade gärna sprungit omkring och busat med alla. Men det fick jag inte. Taskigt! Jag som aldrig skulle få för mig att jaga efter en sån där konstig kompis med horn på huvudet…… Är ju så lydig…….  Framför oss såg vi berget vi skulle gå upp på och det verkade jättelångt dit, så det bara krävde flera fikapauser.

Matte hade tydligen samma uppfattning för när vi gått över bron vid Foskån hojtade hon att nu fikar vi. Det var ett mysigt och fint ställe och vi satt alldeles vid vattnet. Hon sa att det var en ny bro nu sedan hon gått där sist, vilket var när hon hade en hund som hette Baloo. Hade varit mycket mer spännande att gå över den gamla bron. Jag tycker vi kunde fikat mycket längre, men snart var vi på gång igen mot toppen.


Den nya och den gamla trasiga bron

Det var gott om små sjöar eller pölar med vatten men jag fick inte gå dit för matte. Men jag tog chansen när jag fick den. Som vanligt  slängde sig matte ner på marken för att fota, och då valde hon att koppla loss mig så jag inte skulle störa henne. Tack sa jag och satte full fart mot vattnet. Men det var nog inte så bra……. Botten var mjuk och jag sjönk ner. Matte, matte HJÄLP jag sitter fast!  Hon lyckades få tag i handtaget i selen och sen drog hon för fullt. Till slut kom jag upp, men usch vad lerig och smutsig jag var. Matte muttrade på mig, men hon såg så lustig ut, för hon var full av lera hon med, så jag skrattade bara åt henne. Hade tydligen skvätt på henne när jag hjälpte till under dragmomentet.


Fyyyyyy! Inte skönt!

Efter ett tag började det bli brantare. Men det var fortfarande lätt att gå och inte alls stenigt. Förstår bara inte varför tvåbeningarna måste stanna och vila så många gånger. Det är ju bara att sätta full fart och spring upp. Visst ja, glömde ju att de bara har två ben och att de snubblar och står på öronen lite då och då. Är kanske bäst att ta det lugnt i alla fall…… Men jag blev lite lurad, för jag trodde flera gånger att backen tog slut vid nästa krön, men då kom det en ny.

Äntligen var vi uppe, och till min stora glädje fick jag syn på en stor sjö. "Snälla, snälla matte släpp mig så jag får bada!" Tydligen tyckte även hon att jag såg för jäklig ut och behövde tvätta av mig, för jag fick springa ner till sjön. Det var så kul, för det gick stora vågor som jag försökte fånga.

FILM:    Jag badar på Storvätteshogna


Ett renande bad med Storvätteshågnas topp i bakgrunden

Men matte var en glädjedödare och ropade på mig för att vi skulle fortsätta upp till toppen. Men Hallå, vad är en stenhög mot en härlig badsjö? Mina protester hjälpte inte, utan det var bara att ta sikte mot stenhögen.


Okey då , vi går väl upp mot toppen. Jag har ju inget val.
Men dit du går matte går jag också.


Matte och jag på toppen


Hela gänget, matte, Birgitta, Anna, Ulrika och Lisbeth vid röset. Precis när fotot togs fick jag syn på en annan hund som kom.
Gissa om jag talade om vem som var på toppen först.

När alla hade fotat stenhögen, som jag dessutom var tvungen att kissa lite på, satte vi oss en liten bit därifrån. Hurra, nu ska vi fika igen! Men det skulle vi inte. Ja, i alla fall inte jag. För nu plockade de fram flaskor med sådant där äckligt innehåll som luktar starkt. Funderade allvarligt på att främja mattes nykterhet även i dag, men förstod snart att det var något extra med den här flaskan, så jag avstod ett anfall mot mattes knä. Vad är äkta champagne mot ett grisöra???????? Och VAR ÄR mitt grisöra??????


Nej, jag vill INTE smaka.

Till slut tröttnade dom på att sitta och titta på utsikten (fast de hade gömt sig bakom några stenar för att inte blåsa bort) och vi skulle börja gå hemåt. Raka vägen? Nej , matte ville runda sjön , och det hade jag inget emot. Här var det lite stenigare, men fortfarande mycket fjällhedar. När jag tittade upp och ut över sjön såg det ut som att den försvann upp i himlen på andra sidan. Jag ville springa bort och kolla, men det förbjöd matte.

Äntligen blev det matpaus, och jag fick mina kex. Nu återstod bara grisörat, men då säger matte Att hon glömt packa ner det. HUR kan man glömma det viktigaste av allt när man packar ryggsäcken?? Måste kolla packningen noggrant i morgon.


Säg varsågod någon gång!!!!!


Resten av vägen ner var lite stenigare och besvärligare och jag fick se upp var jag satte tassarna.


Utsikt mot Hävlingen.

När vi äntligen kommit ner drog jag i linan allt jag kunde mot bron jag såg. Nej, nej hojtade matte. Den är trasig och avstängd. Vi måste vada över Foskån. Vadå vada? Vad är det?

Det visade sig snart vara något otäckt. Matte hoppade på stenar i vattnet och sen tyckte hon jag skulle följa efter. Matte HJÄLP. Jag vågar inte hoppa! Visa hur jag ska göra, eller ännu bättre, kom och bär mig över! Bära ville hon inte, men hon visade var jag skulle gå och då tog jag ett djupt andetag och gick ner i vattenet. Usch vad rädd jag var, men det gick bra och matte kunde snart klappa mig och säga att jag var duktig.


Att vada är otäckt.

Nu kände jag igen mig, för här gick vi i lördags. Ingen rolig sträcka kvar till fjällstationen, och väldigt mycket sten.

Jag var jättetrött när vi kom tillbaka till fjällstationen, men nu mår jag riktigt bra. Har fått lite massage på bröstmusklerna och sen har matte masserat och smort in mina tassar.  Enda missräkningen i kväll var att jag var så hungrig att jag inte märkte att matte smulat ner permikan i maten. Tusan också, nu lurade hon mig igen….

I morgon skall det bli spännande. Då skall jag få åka båt för första gången i mitt liv. Undrar hur det blir?
 
     
 

9 Juli:


Vilken härlig dag! Sol och bara lite blåst. Skall bli kul att åka båt till Norge

Oj vad spännande det har varit idag, ja nästan lite otäckt. Det var det där med att åka båt. Har aldrig gjort det förr och Atlas har talat om hur hemskt det är att åka med Sylöra på Grövelsjön. Men jag tror att han sa så bara för att han är avundsjuk på mig och så vill han skrämmas.
Men båten såg inte alls ut som Atlas sagt. Det här var ju ingen vit träbåt. Matte, vi är vid fel båt! Men det var vi inte. Skulle tydligen åka med Grövelsjöns sjötaxi som var en liten snabb sak. Det skall bli kul! Lite sur på matte bara som satt på mig grimman ifall jag skulle få panik ombord. Jag- panik? Löjligt.

Men ingen sagt till mig att jag måste hoppa ner i den där flytande metallhögen från en brygga. Det gör jag INTE!  Matte, sluta, jag är för tung och stor för att du skall lyfta mig. Hoppar aldrig ner till dig…. Jaha, nu sitter jag här i alla fall. Mattes vilja var återigen starkare.

                       

Var ju inte så farligt. Men plötsligt började golvet röra sig och hoppa fram och tillbaka. Fattar inte vad som hände men matte satt och höll om mig och sa att nu åker vi båt.  Var ju faktiskt nästan roligt. Jag var jätteduktig och satt helt stilla hela tiden. Tyckte jag var värd mer än den ynka korven jag fick som belöning.

FILM:     Jag åker båt

Det var skönt att hoppa upp på bryggan och stå på något som inte skakade och gungade. Stannade kvar där ute en bra stund och tittade efter båten som åkte för att hämta resten av gänget. Då kom jag på att jag måste ha pass för att få vara i Norge. Matte, har du tagit med mitt pass med stämplarna jag fick när jag var på den där djurrestaurangen där man fick korv med en tablett inuti? Vilken tur, det var med.


Se upp Norge, nu är jag här!

Äntligen kom båten tillbaka, och då måste jag skynda mig ut på bryggan för att kolla att alla verkligen var med. Björn som körde frågade om jag ville hoppa i och åka med tillbaka, MEN DET VILLE JAG INTE!

Linnèstigen, nu kommer vi. Det kommer nog att bli en jobbig dag nu när hela gänget är med, och jag ska hålla koll på åtta stycken.
Vi började gå på en grusväg innan vi svängde av åt vänster vid en vägskylt. Givetvis ville matte ha ett foto på gruppen vid den.

Nu gick stigen uppför i skogen och det var många stenar och rötter att snubbla på. Men jag har ju fyra ben, så det var inga problem för mig. Var dock lite orolig för Vira Blåtira, Rosa Rödnos och de andra. Men de tog det lugnt och försiktigt. När vi kom upp på en platå var det dags för ett nytt gruppfoto. Matte tröttnar tydligen aldrig, eller så glömmer hon bort vilka som tillhör gruppen så hon måste ha en bild att titta på för att räkna in alla. Men hon har ju mig, så det är onödigt!

Jag förstår nu att Atlas, som gått här många gånger inte har berättat allt för mig. Han har bara sagt att det går uppför, men han har inte med ett ord nämnt den roliga överraskningen som väntade. HURRA, en ruschkana! En härligt stor snödriva som låg mitt över stigen.

Hur ska jag få matte att låta mig gå dit? Det löste sig av sig själv eftersom hon inte ville ha mig kopplad när hon själv gick ut på snön även om det bara var en kort bit. Så när jag blev fri skyndade jag mig att springa upp på snöfältet och sen satte jag full fart ner. Oj vad kul det va!

FILM:    Jag åker kana på snön

Efter snöfältet fortsatte stigen längs med sjön och nu var det en fin utsikt över den. Efter uppförsbacken och snöleken var det skönt att gå på mjukt underlag rakt fram en stund. Men nu började gänget att sprida ut sig lite så nu fick jag problem.” Hallå, håll ihop! Max en meter mellan er så jag kan räkna in er!”

Men snart svängde stigen åt höger och började luta ganska brant uppför. Genast blev tempot lite saktare och det blev ett par pauser på vägen upp. Vad matte gjorde? Skulle absolut fota utsikten bakåt.  Givetvis även närt de tog en paus och tog upp den där lilla kåsan för att säga skål. När matte satte upp sin flaska och kåsa på en sten var jag snabbt framme och nosade och då bara ramlade den ner, helt av sig själv…….


Såja, ett mycket bättre motiv vid röset. Det här med att hoppa upp på stenar är ju jättekul

Nu fortsatte stigen som fortfarande gick uppför men nu var det inte så brant. Men det fanns stenar att snubbla på, men nu har tvåbeningarna lärt sig att det är bra med fyra ben, så nu hade de en pinne i varje hand.

Äntligen sa matte det magiska ordet MAT. Det smakade mums med kex och i dag hade gon kommit ihåg mitt grisöra. Men det blev inga rester från matte, hon glufsade i sig allt själv. Men oj vad det började klia under magen och i ljumskarna när jag låg i gräset.

Efter att ha fortsatt gå närmade vi oss en liten bäck. Ska vi vada i dag igen, tänkte jag, men blev lugn när jag såg att det inte var en stor bäck. Men bäst att hålla koll på gänget när de tar sig över så ingen plumsar i. Nu borde vi vara uppe på krönet snart så vi får börja gå utför, ner mot gränsen, och då borde jag snart känna igen mig.


Sista röset innan Linnéstigen ändrar lutning och går nerför mot Sverige


Snart hemma igen, så nu vänder vi ryggen åt Norge, men jag hoppas jag snart får komma dit igen om en månad
när matte, husse, Atlas och jag är tillbaka här.

Precis efter att vi kommit hem till Sverige blev Lisbeth och jag så glada, för då sa matte att det var kaffepaus. Och det betyder godsaker till mig. Tyvärr började det regna så det blev en ganska kort paus.

Efter renstaketet tog matte och några av de andra av åt höger och fortsatte längs med staketet. HÄR har jag varit innan, och jag gissade att vi skulle gå till Apelsinstenen. Extra roligt var det att det var blött på marken så det stänkte så roligt om mina tassar.


Det var mycket polarull, så det var alldeles vitt längs med renstaketet

När vi närmade oss Grövlan pratade de om att gå inom Sjöstugan för matte skulle bla betala badtunnan som de beställt till i kväll. Då blev jag jätteglad. Tror säkert att de äter en våffla, och då vill jag också ha en, och att bada badtunna skall bli så kul.,

Men vad hände? Ingen våffla till mig, och när de gick iväg för att bada så låste matte in mig på rummet…….. Fy farao vad orättvist. Snacka om hundliv………

 
     
 

10 Juli:
Jag har haft en jobbig natt, det har kliat under magen och i mina ljumskar så jag höll på att bli tokig. Det höll matte också på att bli eftersom jag slickade mig och kliade hela natten. När det blev ljust konstaterade hon att jag fått en massa mygg- och knottbett. Dumma, dumma odjur!


En ny fin dag, och det blåste inte mycket

Matte sa att vi idag skulle ägna oss åt ”Evas irrfärder på Långfjället”. Det lät spännande, och när matte går helt improviserat brukar det bli kul. Det var nästan hela gänget som ville hänga på irrfärderna, så det blev många att hålla koll på. Innan vi gick iväg hängde matte på mig en GPS för att kolla hur långt jag gick i förhållande till tvåbeningarna. Dessutom sprutade hon myggmedel på mig. Tycker inte om det, men det är kanske bättre än att få mygg o knottbett.


Birgitta, Anna, Ulrika, matte, Marit, Katarina och Lisbeth och jag.
Just när fotot togs fick jag syn på en annan fyrbening och då blev det livat….

Vi började med att gå naturstigen upp till gamla lapplägret och där kände jag igen mig. Här har Atlas och jag varit flera gånger innan. Matte var överlycklig för vi mötte inte en endaste hund på hela uppvägen(vilket jag tyckte var tråkigt), och då tog hon av mig grimman och fäste linan i selen. Härligt, då kan jag röra mig mycket bättre!

Oj vad förvånad jag blev när vi kom upp till den övre kåtan och matte skulle ta ett gruppfoto…….När vi stod uppställda hörde jag en liten röst från kåtan som sa ”Hej Bozz,. Synd du inte har din klövjeväska med dig idag för då kunde jag följt med” Hoppas du får en kul dag” Ingen annan i gänget såg lille Plupp vid dörren.


Här är jag vid den nedre kåtan


”Uppställning”, sa matte, och då är det bara att lyda. Fast jag valde att sitta ner.

Nu lämnade vi Naturstigen och fortsatte på en mindre stig upp till en plats som tydligen kallas Kärleksplatsen. Det trodde jag innebar att vi skulle sitta o mysa och ha det fint och att matte skulle pussa lite extra på mig, men så var det inte. Blev bara en kort paus och då skulle det fotas.  Visst var utsikten fin, men jag tyckte att det fattades något på mattes bilder så jag skyndade mig att slänga mig framför kameran.


Där uppe, på det högra berget, Sjöhöjden, var jag i måndags. Tyvärr fick vi inte gå upp på det stora berget rakt fram, Salsfjället.
Dumma Norge!


Såja, NU blev motivet mycket bättre….

Matte nöjde sig inte med att vi gått upp hit, utan hon skulle fortsätta uppför. Det var en rolig stig, mjukt o fint för tassarna men samtidigt lite stenar att hoppa över. Efter att ha vandrat på en stund snett uppför sa matte att nu är det dags för en ”ryggsäck av paus”. Fika???? Men nej,, sån tur hade jag inte. Tittade på Lisbeth men hon verkade inte heller intresserad av fika. När alla andra satt och tittade ut över sjön tyckte jag det var bäst att ligga så jag hade full koll på matte och mitt godis, så hon inte tappade bort det.

När vi började gå igen startade mattes irrfärder. Nu lämnade vi den lilla stigen och klättrade helt fritt rakt uppför Långfjället. Det var lite brant, men jättekul bland alla stenarna, för plötsligt flög det upp stora fåglar som matte kallade för Ripor. Snälla matte släpp mig så jag kan få jaga dem. Men något i mattes röst fick mig att inse att det nog inte var något bra förslag, så det var bara för mig att fortsätta springa fram o tillbaka och försöka hålla koll på gänget. Nästa gång vill jag ha en lina som är minst 500m lång…….Nu skulle vi tydligen fortsätta upp och hälsa på någon som heter Jakob. Undrar vem det är?

När vi gick upp över krönet på Långfjället såg jag den vita träbåten som Atlas talat om, nere på Grövelsjön. Det var bara jag (och kanske matte som fotade) som såg Sylöra, de andra hade fullt fokus på att titta på masten på Jakobshöjden.

När vi kom upp på Jakobshöjden kände jag igen mig. Här var jag två gånger förra året. Först med Kristina, Thea o Hugo och i höstas med matte o Atlas. Bilden på startsidan med ”Mina äventyr i fjällen” är tagen här uppe. Satte mig vid toppröset som inte såg ut som en vanlig stenhög, och tänkte på hur kul Atlas o jag hade sist vi var här. Då blåste det och snöade. Undrar vem av alla de som var på toppen som heter Jakob……..


Resten av gänget ville också vara med på toppbilden.

NU blev det i alla fall äntligen dags för en matpaus. Blev lite sur på matte som gav mig hundkex medan det doftade ljuvligt gott från hennes gryta. Jag vill också ha renskav! Men hon svamlade något om att den innehöll lök och att det fick jag inte äta. Klart jag kan äta det. ALLT som matte äter kan jag äta! För att visa hur förolämpad jag var vägrade jag sen att diska grytan eftersom det inte fanns något kött kvar.

Plötsligt höll jag på att sätta hundkexen i halsen. Det dök upp en stor blå och röd fågel ovanför toppröset. Den såg jättefarlig ut så jag började morra så dovt jag bara kunde. Då skrattade matte åt mig och sa att det bara var en drake, men mig lurar hon inte. Jag vet minsann hur en drake ser ut. Har sett såna i Hugos böcker. De är jättefarliga och sprutar eld. Men skulle detta vara en drake så måste vi fort springa härifrån…..Tack o lov förstod matte faran, för nu reste vi oss upp och fortsatte vår irrfärd norrut längs med Långfjällets rygg.

Här var det platt o fint, men matte skulle givetvis söka upp ett ställe där det inte var platt. Såg riktigt lustigt ut med den här jättegrytan där uppe.

Sen tog vi äntligen sikte på kanten mot Grövelsjön. Matte ville absolut fota utsikten och blev lite irriterad över att jag ständigt ryckte i linan. Det var tydligen en bra taktik för hon släppte mig, så nu kunde jag äntligen valla min flock så ingen kom bort. Tyvärr var den glädjen kortvarig…


Jaha, nu är matte borta….. Bäst att ställa sig mitt emellan så jag lätt kan kolla allihop.

Det var i alla fall skitroligt här uppe, och jag hade gärna stannat här längre, men matte tyckte att det räckte efter ett tag och dessutom sa hon något om att det nog snart skulle börja regna. Hon fick givetvis rätt, men fattar inte varför tvåbeningarna är så rädda för lite vatten att de måste ta på sig andra kläder. Jag bara ruskar på mig lite när jag blir blöt.


Regn gör inget, men det är jobbigare med blåst. Är så svårt att hålla koll på öronen när det blåser mycket.

När solen kom fram igen tittade Lisbeth o jag på varandra, och nu tyckte vi i fikaklubben att det var hög tid för eftermiddagsfika. NU kunde jag tom tänka mig att slicka rent mattes gryta, men det fick jag inte. Men väl ett grisöra.


Du o jag Lisbeth. Det bästa med vandringar är fikastunderna. Ska vi ta med Atlas o Salto i vår fikaklubb när vi kommer hem?

När vi gick ner passerade vi den övre kåtan igen och då vinkade Plupp åt mig. ”Vi ses om en månad” ropade jag till honom, innan vi fortsatte naturstigen. Matte sa att vi skulle hålla höjd så länge som möjligt för att slippa myggen, och det tyckte jag var ett bra förslag.

Tvåbeningarna gjorde en massa stopp på vägen ner, för de skulle absolut stanna vid varje fråga som fanns på Naturstigen. När vi kom ner till fjällstationen konstaterade matte att tvåbeningarna gått 1,2 mil, och nu blev det allmän gissning på hur långt jag gått. Ha, ingen var i närheten av det rätta svaret. Jag hade gått 2,1 mil. Inte konstigt att jag är lite trött efter den här veckans vandringar. Tvåbeningarna har gått drygt 10 mil, och då har jag säkert gått minst 100……

Måste erkänna att jag var ganska trött, och det var skönt att få ligga o sova i lugn o ro medan de andra gick in och åt på fjällstationen.
 
     
 

11 Juli:

Vad skönt jag har sovit i natt! Har nästan inte kliat någonting, så det där äckliga som matte sprutar på mig är nog ganska ok. När vi gick ut på vår morgonrunda såg det ut som att det skulle börja regna närsomhelst. Hoppas vi inte skall upp på någon hög topp idag, för förutom vädret så är jag ganska trött.

Ingen topp idag, faktiskt ingen vandring allas. Vi skall åka hem! Oj vad jag har mycket att berätta för Atlas. Men vår avresa höll på att sluta i katastrof. När matte packat klart allt och rummet var tomt, hittade hon min kotte långt in under sängen. Vilken tur! Min älskade Kotte måste ju med hem.

Men vi kom inte långt på vår hemresa innan matte stannade bilen och skulle ut o fota ”sitt” vattenfall. Tur att hon inte skulle bada i det i dag.

Det har varit en jätterolig och härlig vecka här i Grövelsjön. Tack alla i Fjällgänget för att jag fick följa med och hålla ett vakande öga över er. Hoppas jag får följa med fler gånger!

 

Hej då Grövelsjön för den här gången!
Kommer snart tillbaka, och då har jag brorsan och husse med också!

 
     
 
 
     
 

Jag blir jätteglad för komentarer i MIN gästbok

  
                                                           Öppnas i ny flik (fönster)                                                         

 
 

  

 
 

Eller varför inte skicka mig ett mail

Sänd mig ett mail
Jag har egen mailadress :)

 
       
 

Tillbaka till STARTSIDAN