GRÖVELSJÖN AUGUSTI 2020:

 
                             
 

8 augusti:
Hurra! Nu är jag tillbaka i Grövelsjön! Det skall bli jättekul att vandra runt här i en vecka, och nu har jag ju Atlas med mig så då kan vi busa runt på fjällhedarna. Trodde att vi ska bo på vårt vanliga ställe, Sjöstugan, men det ska vi tydligen inte. Den här gången svängde matte av tidigare och körde upp en grusväg rakt upp i skogen. När vägen tog slut stannade hon och sa att vi var framme. Framme???? Men matte – HALLÅ…. Var är Grövelsjön???? Du har kört fel!! Men tydligen är det här uppe i Huskläppen vi skall bo den här gången. Nåja inte så dåligt, det är bara vår stuga här så Atlas o jag kan springa ut o in hur vi vill.

Fick i alla fall se Grövelsjön i kväll, eftersom matte ville gå sin vanliga kvällspromenad upp på fjället.  Så efter en kort biltur var vi framme vid Sjöstugans parkering, och sen blev det en härlig kvällsvandring. Över Grövlan och sen frigång upp på fjället mot den där stora stenen som matte kallar Apelsinstenen. Men först passerade vi det där bordet, som liksom har en magnet i sig. Jag bara måste hoppa upp på det…..


En välkänd plats, men nu blev morgonbilden utbytt mot en kvällsbild.

Oj vad skönt det var att känna fjällheden under tassarna. Atlas sa att jag inte var riktigt kok som for fram som ett yrväder, och matte muttrade något liknande. Verkar dock som att Atlas börjar bli lite gammal o trött för han ville inte busa lika mycket som förra året. Så jag fick springa runt o busa för oss båda J .
Där var ett konstigt ljud, som om någon blåste i något, och jag tittade mig omkring men såg ingen. Då sa matte att det var en fågel som heter Ljungpipare som lät. Och plötsligt fick jag syn på den och satte full fart…… och lika plötsligt fick matte ett par armar som var dubbelt så långa……. Slutade med att den dumma fågeln bara satt kvar o tittade på mig, och för att retas tutade han ännu högre L
När det började regna fick matte bråttom ner och tillbaka till bilen. Synd, för jag hade kunnat vara ute i ett par timmar till.

I kväll fick jag besök av en kompis, en JÄTTESTOR kille med något enormt och konstigt på huvudet. När vi gick ut för att kvällskissa så stod han bara där och tittade på mig. Det var så spännande att jag tom glömde bort att skälla, blev alldeles stel.  Matte sa att det var en älg och att jag absolut inte fick leka med honom. Taskigt! Bad henne att ta ett foto så vi kunde visa Atlas o husse när vi kom in.  Spelar väl ingen roll om kvalitén blir dålig, kom igen nu matte.  Jag fick mitt foto och sen tvingade matte oss att gå in så han fick gå iväg i lugn o ro. Hoppas han kommer tillbaka i morgon, då skall vi leka…….
 
 

 

 
 

9 augusti.
Det skall bli så kul att få gå upp på fjället igen. Men jag var jättenoga med att kolla så matte packade ner godis till oss. Hon sa att jag skulle få i uppgift att bära godiset i min klövjeväska. Ett riktigt hedersuppdrag! Men varför jag måste gå och bära på två vattenflaskor och plast med bubblor på förstår jag inte. Då blir ju väskan bara tyngre och framförallt större. Bäst att inte klaga, och det är en viktig uppgift. Atlas sa åt mig att inte hoppa ner i någon bäck så godiset blir blött.

I dag gick vi upp ”Vita stigen”, dvs Linnéstigen. Nu börjar jag känna igen mig riktigt bra på den. Först gjorde vi ett stopp vid en bänk som matte kallar för ”mammas bänk”, och där satte hon upp en skylt som talade om att det var Maj-Greths bänk. Atlas berättade för mig att det var mattes mamma som hette så och att hon älskade att sitta på den bänken. Det kan jag förstå, för jag tycker också om att hoppa upp på den J . Sen gjorde vi ett stopp vid den nya bänken och bordet, och då bara måste jag hoppa upp på det. Atlas bara suckade….

Efter en liten paus där, blev det sen kapplöpning mellan Atlas och mig när vi närmade oss den stora stenen. Atlas hävdar att det är hans sten, men jag var uppe på den senast, så jag tycker att det är min. Jag vann och kom upp på den först, men han tryckte sig upp bredvid mig.


Lägg av, det är MIN sten…….

Matte avbröt vårt stenbråk och sa att vi skulle skärpa oss, och att det var dags att fortsätta upp mot renstaketet.  Vi hittade snart något annat att bråka om, den här gången var det en pinne som  husse kastade. Den kampen vann jag.

Det kanske inte låter så, men jag älskar min storebror och är faktiskt (lite) rädd om honom nu när han börjar bli gammal. Trots sin gråa nos är han fin, och han är min bästa vän.


Min fina storebror

Efter renstaketet blev det fika. När Atlas o jag smaskat i oss allt vårt godis satte vi igång o busa. Han stod still och skällde medan jag sprang runt honom i full fart. Var jättekul när jag hamnade i bäcken……Matte suckade och muttrade något om Speedy Gonzales……

Alltför snart var det färdigfikat och färdiglekt. Matte satte på mig väskan i gen och sen fortsatte vi uppför. Det var jättevarmt, men samtidigt lite spännande för matte valde en ny väg upp på Sjöhöjden. Den här gången gick vi nära kanten mot Grövelsjön. Men Atlas tyckte det var varmt o jobbigt och pustade och suckade, så matte gjorde många pauser. Men det var bara bra, för då kunde jag busa med pinnar mm.


Det blev många pauser på vägen upp…..


…..och givetvis måste matte leka med kameran vid varje paus.

Sista biten upp till toppen var brant, och det var jätteskönt när vi kom äntligen kom upp. Både Atlas och jag kände igen oss när vi såg den stora gula stenhögen. Här var jag ju för en månad sedan! Atlas var inte lika exalterad, för här hade han varit många gånger sa han. Så medan jag tittade närmre på stenarna valde han att ligga o vila bredvid. Men sen fick även han flytta fram till stenhögen, för matte ville leka med kameran.

Nu satte matte på det där stora långa röret på kameran, och det brukar betyda många fotopauser. Bla sa hon att hon fotade gränsen mellan Sverige o Norge. Vadå gräns? Det är ju något hon brukar säga att jag har gått över när jag är för busig…….och jag har aldrig varit vid den linjen……

Vi gick runt uppe på Sjöhöjden och jag hittade många stenar att hoppa upp på. Men jag lyckades inte hoppa upp på den allra största- den var verkligen JÄTTESTOR.  Atlas var inte lika imponerad av alla stenarna, utan gick mest omkring och tyckte att det var varmt. Tur att det blåste lite, annars hade vi nog inte fått stanna där uppe så länge.

När vi gick runt där uppe hittade jag Plupps kusin Vilse, och han visste som vanligt inte var han var. Han höll på att gå in i Norge, och det hade ju inte varit bra…… Jag sa till honom att hoppa ner i min packväska, så skulle jag hjälpa honom ner från toppen.


”Hoppa upp så hjälper jag dig att komma hem till Plupp igen”

Till slut var både matte o jag nöjda, så vi började gå ner  mot ”Vita stigen igen”. Trots att matte hade med sig vatten till oss som vi fått på toppen,så var det underbart gott att få hoppa ner i bäcken och dricka. Vi sprang runt i den länge, och det var så svalt o skönt för tassarna. Matte var snäll och lät oss bada så länge vi ville.


På väg ner från Sjöhöjden

     

När vi kom tillbaka till stugan la vi oss i skuggan och somnade direkt. Men när matte o husse skrattade år mig där jag låg och sov försökte jag hålla mig vaken. Men det gick inte…….

Fast efter en halvtimme var jag pigg igen och ville leka med min boll. Men då sa matte bestämt NEJ.  Hon är lite klen, och orkar inte så mycket, vår matte……
 
     
 

10 augusti.
När matte väckte mig i morse var jag mitt i en spännande dröm om hur jag jagar älgen här utanför. Dessutom var ju klockan mitt i natten….. Varför skall matte upp o ranta och börja packa ryggsäck klockan fem på morgonen. Sluta! Jag vill sova längre! Men när matte bestämt sig för att vi skall vandra iväg tidigt så blir det så. Idag fick jag inte bära någon väska. Matte tog mitt godis (ja jag kollade noga att det var med, och att det var tillräckligt mycket) i sin ryggsäck, och sa att det kommer att bli för varmt för mig att gå så långt med en klövjeväska i den här värmen. Blev lite besviken, för jag tycker att jag är duktig som hjälper henne att bära.
Fick i alla fall en förstärkt frukost, innan vi gav oss av. Husse körde mig o matte till Lövåsen, där han vinkade av oss. Atlas, som var trött o stel efter gårdagen fick vara hemma i dag, så jag fick ha matte helt för mig själv J  Dagens mål var Storvätteshågna, och det var kul när jag var där förra månaden med Fjällgänget, så det blir säkert en kul dag!
Matte sa att anledningen till att vi gick så tidigt var att hon inte ville att jag skulle behöva vandra uppför när det var som varmast på dagen.  Men nu frös jag nästan om tassarna, det var bara tre grader när vi startade och spängerna var iskalla….. vadå risk för värmeslag……..

Visade sig dock väldigt snart att matte hade rätt, det blev varmt och hon började klä av sig en tröja. Det är orättvist, jag kan inte ta av mig någonting, så det var bara att börja flämta. Både matte o jag föredrar att gå upp från det här hållet eftersom det inte är så stenigt, utan mjuka fina fjällhedar. Skönt för tassarna. När vi kommit upp en bit stod det en skylt bredvid leden.  Matte gick fram o läste o sen skrattade hon bara. Men matte! Det är säkert en varningsskylt om något farligt, vi måste kanske vara försiktiga.

Efter skylten svängde vi o sen hade vi inga pinnar med röda kors på att följa längre.  Hittills hade vi gått ganska snabbt, men nu tog det tid eftersom matte hela tiden stannade och böjde sig ner. Matte, vad gör du? Har du hittat något kul att leka med?  Det var inget kul alls, utan hon stannade för att plocka och äta de där äckliga gula sakerna på marken som hon kallar hjortron. Det var alldeles gult och matte var jätteglad. Men jag vägrar fortfarande att nosa på dem, så hon får lägga ner planerna på att jag skall använda min supernos till att leta hjortron. Tillslut var hon väl mätt, eller så hade hon tröttnat på att jag knuffade på henne hela tiden, för äntligen fortsatte vi framåt.


Mot Storvätteshågna!

När vi kom ner till Foskån och gick över bron kom jag ihåg att det var här vi stannade sist för en fika. Det ska bli gott och skönt med en liten godispaus. Men tji fick jag. Matte hade tydligen inga planer på kaffepaus L. Det blev bara ett snabbstopp där hon bara tog fram några godisbitar till mig, innan hon slängde på sig ryggsäcken igen. Men det var något jag var jätteglad för, för det var fullt av såna där farliga odjur med en stor snabel som de bara längtade efter att sticka mig med. Matte slog omkring sig och sen sprang vi uppför nästa backe.


Jag ser nog godispåsen….ska du inte gå och fota vattnet så kan jag sitta här…….

Matte tyckte att det var smart att gå tidigt, för vi var alldeles ensamma ute i fjällvärlden. Men jag saknade andra hundar att skälla på. Fanns dessutom inte en endaste spännande lukt av vilda djur så jag höll på att göra matte tokig när jag hela tiden trampade henne på fötterna. Till slut, när hon snubblade över linan för femtioelfte gången, gav hon upp och släppte mig lös, men jag fortsatte gå nära/på henne. Det är mycket roligare när vi är fler som jag måste hålla koll på och valla ihop när de sprider ut sig.

När vi närmade oss den sista stora stigningen var det riktigt varmt. Jag flåsade ordentligt, och varje lilla bäck vi passerade fick jag bada så länge jag ville i. Nu var jag glad över att slippa klövjeväskan.  Kom igen nu matte, så springer vi uppför backarna så vi kommer upp till den där fina sjön som finns där uppe! Men springa ville inte matte, däremot muttrade hon något om att hon också tänkte bada. Så kul, då kan vi simma tillsammans J


Kom igen nu, ÖKA, jag vill bada. Det är varmt här i backen!

FILM:   Jag badar på toppen av Storvätteshågna


Snälla jag kan väl få bada lite till

,Men fy vilken svikare hon är. När vi kom upp till sjön blåste det, och då bangade hon ur.  ”Det är kallt………”   Så istället för gemensamt bad sa hon bara – Hopp o lek, bada, DU får bada….

Jag tyckte det var skönt, och hade riktigt roligt i vattnet en stund. Dessutom var det härligt att få in vatten i pälsen så det svalkade.

Vi var alldeles ensamma där uppe, så när jag plaskat färdigt gick vi vidare upp till toppen för att få njuta av den helt själva. Jag vann och kom först upp på stenhögen! Matte har rätt man ser jättelångt där uppifrån. Och så var det ju det där med att leka med kameran. Matte är hopplös. Men när hon satte sig bredvid mig på röset så blev jag så glad så jag bara måste pussa henne i hela ansiktet, men det uppskattades visst inte.  Hon hojtade sluta, och så spottade hon och torkade sig runt munnen. Inte mitt fel att hon öppnade munnen när jag pussade henne……..

 

Sen tog hon fram en flaska med sån där äcklig dryck som smakar surt och bubblar. ”Toppchampagne måste man ha och är en tradition”. Löjligt när det finns en hel sjö att dricka ur.

 



 

När klockan var elva såg vi de första vandrarna komma över krönet, och då hade vi varit där uppe i en timme. ”– Va, är vi inte först uppe” sa killen som kom fram till stenhögen först. Då skrattade jag och sa något om sjusovare och att det gäller att gå upp tidigt. Tror i och för sig inte att han förstod vad jag sa för han såg så rädd ut när han tittade på lilla mig. Matte sa att nu skulle vi lämna röset och gå och hitta en fin lunchplats. Nu blev det en lång rast och jag blev jätteglad när matte tog fram lite riktig mat till mig också.  Vi satt och tittade på den stora invasionen av vandrare som nu kom på andra sidan sjön, och matte var riktigt nöjd över beslutet att starta tidigt.

När vi började gå ner tog matte fram det nya dragbältet hon köpt. ”Nu ska jag ha betydligt bättre balans när du drar”, sa hon men det tror jag inte på. Jag bestämde mig direkt för att testa det och drog o ryckte så mycket jag kunde, men lyckades inte rubba henne. Tusan också, det verkar som om hon överlistat mig här också. ”-Det bästa jag köpt ”sa hon med ett lyckligt leende, men det tror jag inte på. Det bästa hon köpt måste ju vara mig, Bozz J

Den här gången slapp jag vada när vi kom ner till Fosksjöarna. Nu fanns det en planka, så det var bara att ta sats och gå balansgång över. Lätt som en plätt!

FILM: Jag går på plankan

Efter ett tag trodde jag att min supernos spelade mig ett spratt. Tyckte att jag kände lukten av husse o Atlas, +men de är ju inte här. Konstigt…… Men plötsligt dök dem upp bakom ett krön och då blev jag helt tokig av glädje. Bäst av allt var att husse hade med sig kaffe, så nu blev det fikapaus.

När vi var nästan nere vid parkeringen hittade jag ett nytt bord som jag bara måste hoppa upp på. Husse tyckte det var bra, för då blev det en liten paus och han fick vila sin onda tå.de är lite veka de där tvåbeningarna. Jag har tjugo tår och inte ont i någon av dem.

Fast det skall erkännas att jag är rejält trött nu i kväll. Hoppas matte ger mig lite massage…
 
     
 

11 augusti:
I dag lyckades jag få matte att hoppa i vattnet med skor o strumpor på sig. Det behövdes bara ett litet ,litet ryck i kopplet……… J J J . Men vi tar dagen från början:

Vi fick sovmorgon idag, vilket var skönt. Är lite trött sen i går. Efter frukosten var det dags att packa ryggsäckarna igen, och idag fick jag bära min väska. Turen i dag skulle gå till Silverfallet, och den börjar jag kunna nu. Matte, och Atlas, talade om för mig att jag absolut inte fick hoppa i vattnet nu när jag hade väskan på ryggen. Precis som om jag skulle glömma bort den värdefulla godislasten jag bar på………..


Ännu en varm dag där solen skiner över Gränsfjällen

 
 
Jag tycker att bron över Grövlan kunde gungat lite mer, men Atlas tycker nog att det är lite otäckt för han trycker sig alltid mot räcket. Men i dag anföll vi bron på bred front
 
     
 

Husse o matte bestämde att vi skulle gå vägen över fjället för att slippa myggorna och alla stenarna som är på den nedre vägen som delvis går bland träd. Nu fick vi gå på fjällhedar o myrar, och det är skönt för oss att trampa på. Vi hade inte hunnit gå långt innan det blev lite fel och Atlas blev arg på mig. Kan inte hjälpa att min hjärna valde att ta en liten paus när vi kom till första bäcken. Och den var djup……… Atlas kan bära sitt godis själv om han klagar på att det blir blött……


Oups……. Det här var nog inte så bra…….. Men det var svalt o skönt. Och roligt.

När vi passerade den stora stenen med en massa små stenar på skyndade jag mig för att hoppa upp först. Men Atlas, som är lite stel i kroppen efter de här dagarna, var inte intresserad av att hoppa upp, så jag vann stenracet utan att det blev någon kamp. Vi gick ända upp till renstaketet, men eftersom Norgegränsen går precis innan staketet fick vi inte gå igenom det idag.

Oj vad det var mycket folk vid Silverfallet. Såg även ett par andra fyrbeningar som jag fick skälla lite på. Det var just det där med skällandet som fick mina tvåbeningar att välja att fika en bit från fallet. ”Det blir lugnast så”. Hmmmm, känner mig lite förolämpad.
 Det var när vi skulle gå över Olån som det där med mattes fotbad inträffade. Det är faktiskt inte mitt fel att hon inte har bättre balans när hon hoppar på stenar. Jag skulle ju bara ta ett par steg åt ett annat håll……. Såg i alla fall lustigt ut när hon for ner i vattnet med ett stort plask och stod med vatten upp till låren.
Fikan var god, och den hade inte alls blivit blöt. Tur att matte köpt en klövjeväska som tål vatten.
 När Atlas o jag ville gå ner till Olån och svalka oss följde matte med, och plötsligt hade hon tagit av sig kläderna och badade i ån. Jag blev helt chockad, men vågade inte hoppa i efter henne eftersom det var så djupt där. Såg ut som hon tyckte det var skönt, och sen stänkte hon på mig. Men jag lämnade henne inte, bäst att vakta ordentligt så hon inte simmade iväg.

Hade hoppats få leka lite på snön som var vid fallet för en månad sedan, men någon måste ha stulit den för den var borta. Fick nöja mig med att titta på vattenfallet.

     

I morgon blir det en ny lång vandring, och jag skall få åka båt igen. Skall bli spännande, var trots allt lite otäckt sist.

 
 
 
 

12 augusti:

Blev en lång tur (19.3 km) på långfjället idag. Och nu har jag förstått varför matte fyller min klövjeväska med vatten…….

Det ÄR jättekul att åka båt! Blev Sjöstugans sjötaxi denna gången också. Ville visa husse hur duktig jag är, så jag hoppade ner helt själv när matte sa åt mig att hoppa i. Blåste inte lika mycket som förra gången, så det var lättare att hålla koll på öronen, men när jag vände mig om och tittade framåt var det inte skönt i ögonen. Bäst att titta bakåt och hålla koll på Erik som körde. Nu såg jag flygplanet i vattnet som de pratade om förra gången. Snällt av Erik att sakta in så matte kunde fota.

   


Husse, prata inte med chauffören så han kör på grund. Det är kallt i vattnet……


Resterna av det kraschade tyska Heinkel 111 planet som nödlandade på sjön efter att ha blivit nedskjutet under andra världskriget

Förslår inte det här med Norge och gränser. Båten stannade i Sylen som ligger i det där konstiga landet, och den här gången var det helt ok att åka dit. Enda kraven är att jag gått på djurrestaurang och fått köttbullar av någon som heter veterinär, och att vi sen skyndar oss hem till Sverige igen. Matte, vad är ett undantag?  Vi följde samma grusväg som när Fjällgänget o jag gick hem på Linnéstigen, men bu svängde vi av åt andra hållet. Jag stannade vid en skylt och låtsades läsa, och då talade matte om för mig vad där stod. Ska tydligen gå mot Hävlingen idag. Det kändes att matte packat ner lite mer grejor i min väska idag, den var tyngre. Men varför fler vattenflaskor närt hon kunde öst ner fler grisöron? Fick dessutom äran att bära vår GPS. Matte sa att min väska var lite sned så hon ville öka tyngden på ena sidan. Men jag tror inte hon orkade bära den. Tur hon har mig!

Hallå, matte! Du sa att vi skulle vandra på Långfjället tillbaka, här är det ju bara skog och stenar. Dessutom är här minst 100 grader varmt o massa snabelflugor som vill ta blodprov på mig….. Det var så skönt när jag hörde ljudet av vatten och jag fick gå ner o plaska o dricka. Nu skojade matte med mig, hon sa att jag skulle dricka massor av vatten för det fanns inget mer vatten på fjället på länge. Jag har minsann lärt mig att det finns gott om små bäckar med smaskigt vatten. Mig lurar hon inte!

Det fanns en hel del av de där hemska snabelinsekterna så jag tyckte vi kunde gå lite fortare, men det orkade tydligen inte matte. Hon ville inte se ut som ”Vira Blåtira” . Räcker med en olycka på en vandringssäsong tyckte hon. När träden tog slut tog försvann snabelodjuren men då försvann tyvärr även skuggan. Hoppade upp på varje större sten jag såg, både för att få bättre utsikt, men även lite svalka av den lilla vind som fanns. Och det fanns gott om stenar, så nu var det matte som tjatade på mig att gå fortare.

Men det är hemskt vad de gillar att kladda här i Norge. Någon har gått och skrivit en bokstav på stenarna. Dumma Thorvald eller vad han nu heter! Så får man inte göra i naturen. De verkar gilla gula skyltar utan text här uppe. Jag hittade ännu en skylt och precis som innan sa matte att nu går vi över gränsen. Skönt att vara hemma i Sverige igen! Efter skylten fanns det ett staket, och nu fick jag lite problem. Matte sa att jag skulle vänta tills hon flyttat några pinnar, men det tyckte jag var onödigt. Lätt som en plätt att hoppa igenom tyckte jag. Glömde bara att jag är tjockare med min väska på ryggen. Jag fastnade och matte skrattade åt mig……..


Tur att matte inte fotade, utan hjälpte mig komma loss. Dumt plockepinnstaket……

Efter staketet lämnade vi leden och nu gick vi rakt upp på berget. Det var både stenigt och brant och jag blev snart trött, men framförallt törstig. När matte plockade upp en vattenflaska från min väska förstod jag varför jag bar på vatten. Hon hade inte skojat med mig, här finns inget vatten!  Var jätteskönt med en liten paus, och vattnet i min hopfällbara skål smakade mums.

Oj vad mycket sten det var när vi fortsatte uppför. Matte försökte gå så hon undvek de störasta stenfälten och jag följde slaviskt i hennes fotspår. Några av stenarna rullade och några andra var lite vassa. Lite spännande var det men jag orkade inte hoppa upp på de större stenarna längre. Och det var lika stenigt när vi kom över krönet.


Sten, sten och åter sten…… Tur jag har tåliga tassar. Tack för att du visar rätt väg mellan stenarna.

När vi kom över krönet trodde jag att vi var uppe, men det var vi inte. Fanns ännu en topp framför oss, även om den inte var så hög. Och det verkade vara en hög pinne på den.

När vi närmade oss toppen släppte matte mig och då satte jag full fart mot pinnen. När jag kom fram upptäckte jag att det inte alls var någon pinne….. Matte, matte, skynda dig. Jag har hittat stället där fjälltrollen bor. Det är bara skorstenen som sticker upp så de måste bo under stenarna……

Uppe vid skorstenen sa matte att nu var vi uppe på toppen Pråahta. Trodde att hon skulle fira med äcklig bubbeldryck, men hon firade med vatten. Och det sa jag inte nej till. Skål matte det här är kul!


Den obligatoriska toppbilden. Här vid det lilla röset bredvid trollens skorsten.
Börjar lära mig mattes traditioner nu och förstår vad Atlas menar när han suckar över alla foton.

Efter Pråahta var det lättvandrat, och nu var det slut på stenarna. Men jag hade trott att det skulle vara platt uppe på Långfjället, men det var det inte. Plötsligt kände jag en lukt och jag spetsade både öron, ögon och framförallt nosen. DÅ såg jag den. Plupps ren, som passerade framför oss. Hej, ropade jag och gjorde ett jätteryck, men med mattes nya bälte hade jag inget för det. Hon stod stadigt kvar och skällde på mig för att jag ville jaga renen. Men det ville jag inte. Ville bara leka lite och be honom hälsa till Plupp o Vilse. Återigen ett kommunikationsproblem mellan matte o mig….


Härliga fjällhedar med djupa raviner. Tyvärr utan vatten.

Nu var jag riktigt hungrig och trött så när matte sa lunchdax slängde jag mig ner för att se vad hon packat ner till mig. Torrfoder….. men matte du ver ju vad jag tycker om torrfoder….. Vad ska DU äta?Pannkakor…. Då vill jag smaka….. Bläääää det var inte gott, tar väl mitt torrfoder då för det kurrar i magen.

        

Efter maten trodde jag att vi skulle börja snedda neråt sjön, men matte hade andra planer. _ ser du berget där framme. Det är Jakobshöjden och vi ska upp där så vi gjort HELA Långfjället. Tyckte det var klart onödigt, vi var ju där för en månad sedan, men bäst att göra som hon vill.


Vy mot Jakobshöjden

Men nu blev det jopbbigt och jag var jättetrött. Stannade flera gånger och matte var bussig och tog många små pauser. Det var jätteskönt när solen gömde sig bakom molnen, men så fort den tittade fram bleb det jättevarmt. Matte var snäll och satte sig själv och sin ryggsäck så de skuggade mig.


Vad skönt, solen gömde sig.


Här tittar jag mot Storvätteshågna, som syns mellan mina öron

ÄNTLIGEN, efter drygt sex timmars vandring var vi uppe på Jakobshöjden. Här känner jag ju igen mig, så jag skyndade mig fram till toppröset så matte fick sin bild. Nu tyckte hon att jag varit så duktig att jag var värd en längre paus. Vi satte oss i det lilla vindskyddet av stenar. Och det var jätteskönt att få ta av sig väskan. Nu var mitt vatten slut, men matte var snäll och gav mig sitt sista vatten. När jag la mig ner sa matte att jag somnade direkt, men det gjorda jag inte. Vilade bara ögonen lite….. När matte satte sig ner la jag mig bredvid henne och det var jätteskönt när hon satt och klappade mig.


Skönt att mysa med matte

Nu skulle vi äntligen gå ner, men tro inte att matte valde närmaste vägen ner. Den är så stenig och tråkig sa hon och satte kurs snett tillbaka (suck) och sa att vi skulle ner via Kärleksplatsen. Det var faktiskt ett skönt val, för här var det mjukt o skönt. Hittade även en leksak som jag ville ha med mig hem och tugga på. Lite besvärligt att bära på men skam den som ger sig.

Men glömde snart mitt renhorn för plötsligt hörde jag en hund som skällde, och det skallet känner jag igen. Atlas, min älskade brorsa verkade ha gått för att möta mig. Och då borde ju husse också vara med. Var så kul att träffa dem nere vid Kärleksplatsen. Bäst av allt var att husse hade med sig vatten och mer fika.


Nu har jag mycket att berätta för dig Atlas. Har varit en jätterolig dag.
Var tyst en sekund så skall du få höra…..

När vi passerade samevistet kollade jag om Plupp o Vilse var hemma, men där var alldeles tomt. Förmodligen är Plupp ute o letar efter Vilse som är borta (igen).

Nu är jag superduper trött och lite öm i mina tassar. Men det var skönt när matte masserade dem och smorde in dem. Bäst av allt var i alla fall att få lägga sig utanför stugan och mysa med Kotten.

          
Min älskade Kotte som förstår hur trött jag är efter 19.3 km vandring

 
     
     
 
Nu lämnar jag ordet till matte som ska berätta vad det är för dumt bälte som hon är så nöjd med och som så effektivt hindrar våra ryck:
 

           

Det är CarniX från Non Stop. Var skeptisk i början och det verkade bökigt med benremmarna. Men är så nöjd. Rycket kommer och tas emot med höften vilket ger en bra balans och ryggen skonas. Är dessutom smidigt och så tunt och man inte märker att man har det under ryggsäcken. Hunden kan lätt förflytta sig från sida till sida utan att det märks pga karbinhaken som löper framtill. 
KAN VARMT REKOMMENDERAS!

     
 

13 augusti:

Var lite trött i kroppen när jag vaknade i morse. Men det var nog matte också för hon föreslog en lugn tur idag och att vi skulle gå och hälsa på Oskar i hans stuga. Ska bli kul för jag har aldrig träffat honom när jag varit där, bara sett hans stuga….. Atlas o husse tyckte också det var en bra idé, även om det innebar att de var tvungna att gå uppför trappan från Övre parkeringen. Alla tycker den är jättejobbig, ja dvs alla utom jag. Vandringen till Oskarsstugan brukar innebära att vi går utanför lederna och det är kul. Fick inte hjälpa till o bära något idag eftersom matte tyckte att min kropp kunde få vila lite. Synd, för jag vill hjälpa till, men ganska skönt.

Efter att ha gått på leden till Storvätteshågna en bit svängde vi av, och sen gick vi uppe på Blåkläppen. Förra året träffade vi både Plupp och en massa renar här uppe, men i år var de inte där. Det är i alla fall härligt att gå här uppe, och det är fin utsikt åt väster, även om det idag var molnigt.  Det där med moln kan jag inget om, men husse o matte var oroliga för att de var så mörka. Jag tyckte bara att det var skönt att slippa den varma solen i dag.


Bäst att hålla koll på molnen så vi inte blir överraskade av regn.

När vi kom fram till ravinen precis innan Blåkläppens topp svängde vi in i den. Och då upptäckte jag att snötjuven från Silverfallet varit här också. Jag som lovat att visa Atlas den stora snöhögen, och nu var den borta - stulen. Medan jag förtvivlat försökte tala om för Atlas att det faktiskt var snö här för en knapp månad sedan, bestämde matte o husse att vi inte skulle gå och hälsa på Oskar, utan stanna o fika på andra sidan ravinen. Tydligen hade molnen blivit mörkare och kommit närmre.  Men det där med fika lät bra. Jag skulle haft med min väska med vattenflaskor! Det finns inget vatten på Blåkläppen och Atlas o jag var jättetörstiga. Vi tittade på matte och bad att hon skulle ta fram en vattenflaska från sin ryggsäck, men den hade hon glömt hemma. Då flämtade vi lite extra mycket och det slutade med att matte tömde sin vattenlunga i den tomma smörgåslådan. Efter fikat drack vi upp nästan allt av husses vatten också. Matte skyllde på att tanken var rast vid Oskarsstugan och där finns det vatten. Matte, du vet ju att man alltid ska ha alltid en reservplan! Efter ett grisöra och lite kex låg jag på helspänn och spanade efter renar.


VAR är alla renarna? Jag vill ju leka med dem.


Atlas,som är mer rutinerad med det här med fjällvandring,  avvaktade kraftfullt och tog det lugnt

Såg Oskarstugan på långt håll, men vi rundade Blåkläppen och vände tillbaka mot leden som går till Storvätteshågna. Nu såg jag även på håll en av de vanligare vägarna upp till Jakobshöjden, och den såg inte så rolig ut. Förstår nu vad matte menade med stor stenig väg.
Kändes som att de här sju kilometrarna vi gått var helt lagom. Fortfarande lite trött i kroppen, men nu är musklerna uppmjukade. Men valde att ta det lugnt när vi kom tillbaka till stugan, och dessutom hade det nu börjat regna.

När vi vilat ett tag började matte prata om att åka till Sjöstugan, och så sa hon något om båtar, och att jag behöver träna på det. Behöver jag inte alls, är jätteduktig på att åka båt. Såg du inte det igår? Men det är kul så jag åker gärna mer båt.  Men nu blev jag besviken. Vi skulle inte alls åka någon snabb båt utan matte gick ner till några små båtar med pinnar, som man tydligen ska använda för att få båten att röra på sig.  Ska jag hoppa i en sådan? Nej det gör jag inte….. Vadå måste lära mig? I så fall får du hoppa i först. Okej, det gjorde du…….. se upp här kommer jag!

Sen blev jag besviken igen. Tydligen skulle vi inte åka ut på sjön, utan matte ville bara träna mig på att hoppa i och ur båten, samt vänja mig vid att sitta i den. Så det gjorde vi ett par gånger. Löjlig lek……
Men tydligen ska vi åka mycket båt när vi går efter det där gröna snöret om två år, och då säger matte att hon måste kunna lita på att jag sitter stilla. Det där med Gröna bandet verkar bli spännande. Och tar hon bara med mycket korv så kan jag sitta stilla som ett tänt ljus i båten…..

När vi gick ut på bryggan där Sylöra ligger såg jag en massa spännande saker på botten av Grövelsjön. Funderade på om jag skulle hoppa i efter ett däck eller något annat roligt, men matte läste mina tankar och sa något om att ”du skulle bara våga…….” Lät som om det var lugnast att stanna på bryggan.

 
     
 

14 augusti:
Har Både varit en rolig dag och en katastrofdag. Dagen inleddes med katastrofen. Ännu en gång överlistade de där fåniga lavskrikorna mig. Fast jag kunde inte göra så mycket åt det den här gången för Atlas och jag fick stanna i bilen medan vår korv försvann in i munnen på de glupska fåglarna. En av dem flög tom iväg med två av våra korvar.

När fåglarna var mätta fick vi äntligen komma ur bilen. Nu skulle Atlas, matte o jag vandra tillbaka från Valdalsparkeringen till Grövelsjön, en av mattes favorit turer. Vi börjar också kunna den vägen nu, och den är både fin och lättvandrad. Dessutom fanns det gott om vatten att dricka längs med hela turen.

Vi var alldeles ensamma så vi kunde busa lite längs med vägen. Men det blev varmt. När vi gick från parkeringen trodde vi att det skulle börja regna, men snart sken solen. Atlas, som inte gillar värme längre, var måttligt road och tyckte att det var jobbigt. Men han tyckte det var ok att springa o jaga mig på myrarna så vattnet sprutade om oss. Sen hittade jag både stenar och träd att hoppa upp på, och det blev lite spännande när jag upptäckte att det var knappt mjag fick plats med mina tassar på trädstammen.

Matte har ett favoritställe där hon alltid vill fota ett pyttelitet ”vattenfall” bedvid en björk. Vi hade jättekul i vattnet medan hon fotade.  Blev dock inte helt uppskattat när jag ramlade in i henne när hon låg på alla fyra…… men hon klarade sig precis från att duka mi med huvudet före. Men det hade varit Atlas fel, för han knuffade mig….

Vi passerade raststugan där hela Fjällgänget satt och vilade förra gången. Nu var det bara brorsan o jag som ställde upp på en bild framför stugan. Skulle vara mysigt att stanna här o grilla korv…….

När vi kom fram till >olåns slogbod beslötr matte sig för att gå hem via Silverfallet. Allt för att slippa den steniga och tråkiga nedre vägen. Det ställde vi gärna upp på, en mycket bättre väg för våra tassar. Vi var ensamma vid fallet och då passade matte o jag på att gå ner i vattnet för att titta på det nerifrån. Atlas ville inte följa med, för jobbigt att ta sig upp tyckte han, så han stannade kvar där uppe. Plötsligt började han skälla, och hojta om att han såg en ren.

Så var det ju det där med stora stenar som jag måste hoppa ujpp på. När vi passerade den stora rösstenen så drogs jag bara upp på den. Det där är egentligen min sten, sa Atlas. Men jag orkar inte hoppa upp på den längre så du får överta den.

Efter stenen lämnade matte leden för nu skulle hon plocka det där gula som växer på marken. Medan hon plockade sprang jag runt och letade pinnar medan Atlas hittade en dypöl att läghga sig och svalka sig i. Matte blev inte jätteglad på honom, men han var nöjd.

När vi närmade oss Grövelsjön sa matte att hon hade en överraskning åt mig. Älskar överraskningar. Det var så spännande att jag tom glömde bort att dra i linan, och Atlas fick plötsligt gå först. Undrar vad hon hittat på….

När vi kom ner till myren spetsade Atlas öronen och matte släppte honom. Där var jag inte med, vad händer? Men så kände jag lukten av husse och gjorde ett jätteryck. Men så var det ju det där med det nya dragbältet. Matte stod stadigt kvar…….Tack o lov fick jag också springa fram till honom, och då gick det fort…..

Efter bron över Grövlan följde vi strandkanten och då fick vi hoppa i vattnet och busa. Antar att det berodde på Atlas gyttjebad……

Nu berättade matte om överraskningen. Hon och jag skulle ut och åka båt. Vi skulle åka i den lilla båten jag testade i går och matte skulle köra med två pinnar. Tydligen är hon orolig över att jag ska ställa till något när vi åker båt under Gröna bandet, så hon vill träna.

Det var jättekul!!!!! Lite spännande var det, men jag var inte rädd. Litar fullständigt på matte och att hon vet vad hon gör. Hon rodde ut en bit och sen åkte vi fram o tillbaka där ett tag. Var riktigt nyfiken på allt som hände, men matte sa åt mig att sitta ner. Det var bara en gång jag bara måste ställa mig upp och titta.

  
Sitt ner!!!!!!!

Efter båtturen fick vi bada på riktigt. Den här gången bangade inte matte u,r utan hon simmade med oss. Det är så roligt att bada tillsammans, och jag är så stolt över att ha ”lärt” mig simma i sommar

I morgon åker vi hemåt igen, men ska stanna i Älvdalen och "Vandrarhemmet Tre Björnar". Hoppas att den snälla tanten med korven är där också.

 
     
 

15 augusti:
Dumma- dumma Corona! Det blir ingen frukost på tre Björnar den här gången heller. Så då blir det ingen korv av snälla Tini…….
Men har i alla fall varit en bra dag. När mina tvåbeningar städat stugan i Huskläppen åkte vi ner till Sjöstugan. Matte o husse käkade våfflor, och då fick vi sitta med vid bordet. Var så skönt att ligga i skuggan och titta på alla människor. Blev jätteglad när matte pratade med Erik, han som äger Sjöstugan, och sa att vi gärna vill komma upp en vecka senare i höst. Hurra! Då blir det en fjällvistelse till i år!

Det blev faktiskt en liten tur upp på fjället i dag också. Vig gick upp till platsen där matte brukar ta morgonbilden, och gissa vad som hände nu? Just det, det skulle tas ett avslutningsfoto .

Sen vandrade vi över fjällhedarna snett upp mot renstaketet, och där fick Atlas o jag busa runt lite. Men han hade träningsvärk sen i går och var bara måttligt road av att fara runt. Så jag fick mest sysselsätta mig själv, men det är jag bra på. Hittade givetvis ett par stora stenar.

Till Atlas stora glädje blev det sen en loiten påaus i vandrandet, matte snubblade över en massa hjortron. Försökte även i dag hjälpa henne, men hon bara knuffade undan mig.  Hur mycket såna där hjortron orkar hon äta? Först hjortronsylt till våfflorna, och nu vräkte hon i sig massa hjortron direkt från myren.


Vi var både varma och törstiga i värmen, så det var skönt med ett sista dopp i Grövlan.

HEJ DÅ GRÖVELSJÖN FÖR DEN HÄR GÅNGEN! Men innan vi lämnade Grövelsjön helt blev det som vanligt ett stopp vid det nedre vattenfallet i Storsätern. Den här gången fick jag följa med ut, och det var spännande att se på hur vattnet rörde sig. Hade gärna hoppat i men matte hindrade mig.


Kan jag inte få försöka fånga vattnet……. Snälla matte släpp taget om mig…..

Vi stannade som sagt på Tre Björnar, och när det blivit lite svalare nu i kväll åkte vi upp till Blyberg där matte tyckte vi skulle göra av med lite energi. Till vår stora överraskning valde hon en ny stig, som helt o hållet gick inne i stigen. Jätteskönt med lite skugga eftersom det var 27 grader varmt ute. Atlas muttrade över att behöva röra sig överhuvudtaget, men det är bara bra för honom säger matte. Blev dock ingen lång runda, bara 3,5 km men vi var nöjda. Det var faktiskt mitt ”fel” att det inte blev längre. För plötsligt kände jag en konstig lukt som jag inte känt förut, av något djur, och när jag började morra och resa ragg vände matte. Här finns gott om björn, och är det vittringen av en nalle du känner så ska vi inte fortsätta. Synd, för jag har hört när matte sjungit för sina barnbarn om en liten kille som heter Olle och som träffade en snäll nalle i blåbärsskogen. Jag vill också träffa en liten nalle……. Men tydligen vill inte matte det…….

 

Matte var jättenöjd. Hon fick börja dagen med att plocka hjortron och nu hittade hon både hallon, blåbär och smultron som hon mumsade i sig.

 

 

Tillbaka på Tre Björnar blev det äntligen middag. Men tycker det är orättvist att vi måste vänta på det magiska ordet ”varsågod” innan vi får slänga oss över maten.

 

 

Även denna gång bodde vi i ”Blå rummet” i det röda annexet. Lugnt o skönt och vi låg ute på gräset länge, ända tills det började klia på nosen och under magen. Det var de där dumma odjuren som anföll oss. Matte borde vara mer rädd för mygg o knott än snälla nallar…..

 

 

I morgon skall vi åka hem till Haverdal, så nu blir det inte mer skrivet för den här gången.  Men i slutet av september hoppas jag kunna skriva om mer fjälläventyr.

 

VOV!

 
     
     
 
 
     
     
 

Tillbaka till STARTSIDAN