GRÖVELSJÖN SEPTEMBER 2020: 

 
                             
 
23 september:
Idag fick vi gå ut på vår morgonpromenad tidigt, det var fortfarande mörkt ute. När vi kom hem igen tog matte fram cykeln och så gav vi oss ut på en cykeltur. Det är jättekul att springa bredvid mattes cykel, och idag fick jag springa så fort jag bara kunde. Det blev 5,3 km på 19 min, och sen var jag faktiskt lite trött. Efter frukosten fick Atlas o jag hoppa in i bilen, och jag blev jätteglad när matte sa att vi skulle upp till fjällen igen.
Att det skall ta sån tid att köra upp till Grövelsjön. Kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Men till slut var vi äntligen framme!  Nu skulle vi bo på Sjöstugan igen, men vi ska tydligen bo i ett litet rum i bottenvåningen ett par nätter innan vi får ”vårt” rum.
När husse o matte packat ur bilen tog matte Atlas o mig för en liten tur upp på fjället. Det var alldeles bäcksvart ute, och dessutom regnade det. Men det var jättekul att få springa runt i mörkret. Okej, lite otäckt var det kanske ibland, men då sprang jag fram till Atlas och höll mig intill honom. Sen tände matte sin pannlampa och då såg vi lite bättre. Tyvärr tyckte matte att klockan var alldeles för mycket och hon var trött, så vi fick nöja oss med en liten tur, bara ett par kilometer.När vi kom tillbaka hade husse gjort iordning vår middag, och det smakade mums. Längtar till i morgon då det nog blir en längre tur.,


Det var spännande att gå över Grövlan i mörkret

 
 

 

 
 
24 September:
Vilken härlig morgonrunda vi fick. Matte muttrade i och för sig lite över vädret. Det var dimmigt så hon såg inte fjälltopparna, men vad brydde Atlas o jag oss om det? Inte ett dugg. Men hon slutade snabbt muttra, och istället tog hon upp kameran som man pratar i, och började fota. "Ohhh vilka fina färger" sa hon minst tio gånger i minuten.


Låga moln över Sjöhöjden

Jag frågade Atlas om han trodde att vi skulle gå långt, matte hade ju ingen ryggsdäck med sig, men det trodde han inte. Vi skall nog bara gå upp en bit mot renstaketet så matte får ta sin morgonbild ,sa han. Och som vanligt hade han rätt.


Tredje gången gillt den här sommaren! Nu fick matte sin morgonbild på rätt ställe

Det här med träd förstår jag inte riktigt. För en månad sedan när vi var här var träden gröna o fina, och nu är de både gula, orange och röda. Undrar vem som går och målar löven? På vägen hem gick vi ner till Grövelsjön, och då passade vi på att bada. Det var lite kallare nu än sist, men det kul att springa så det stänkte om tassarna.

Efter frukosten packade matte ryggsäcken, och jag kollade noga så hon inte glömde godis till Atlas och mig. Lite snål var hon…… Planen var att vi skulle gå till något som matte o husse kallar för Gunnels stuga, och kanske Silverfallet. Nu hade det börjat blåsa, så husse som inte gillar ruskväder lika mycket som matte o jag tyckte att vi skulle gå den nedre vägen för att slippa blåsten, och så blev det.

    
Fortfarande lika dimmigt här uppe, men nu blåser det också. Ett riktigt härligt Bozzväder!

Efter bara en liten stund blev det ännu dimmigare, och matte sa att nu ser vi nog max 100 m. Husse gjorde ett tappert försök att påtala att det inte var bra att vara ute i sånt här väder, och Atlas höll med honom. ”Ingen risk att gå vilse på den här leden till Silverfallet. Blir ett bra test för kläderna” sa matte och då suckade husse o Atlas. Men jag jublade. VOV!  Nu tar vi spången rakt in i dimman sa hon.


Vart tar vägen vägen……In i dimman bara.

Det blev en riktigt spännande vandring. Det var fullt av saker som rörde sig bredvid stigen och jag hade fullt upp med att kontrollera allt. Ibland måste jag bara skälla lite också.

”Nu får du sluta valpa dig", sa Atlas. "Det är bara små träd och stolpar med kryss på, och jag lovar att de inte kommer att ta dig. Du är bara jobbig."

Ska han säga som skäller hela tiden för att ingen bryr sig om hans pinnar o stenar som han bär på. Tjurgubbe! Ibland lättade dimman något, men då regnade det desto mer.

Förstår att matte inte gillar den här nedre vägen till Silverfallet. Det är så mycket sten o rötter, och nu när det regnar så är det såphalt. Dessutom blir vi jättesmutsiga om tassarna eftersom det är så lerigt. Men det blåser ju inte så mycket här nere, framförallt inte när vi kom ner i björkskogen.

När vi kom fram till ”Gunnels stuga” (som tydligen heter Olåstugan) kände jag igen mig. Här rastade vi innan i sommar, men då satt vi utanför o fikade. I dag gick vi in och det var skönt att slippa regnet en stund. Enda felet var det där med snål fika…..


Okej, jag är redo för fika!

Det blev ingen tur upp till Silverfallet, utan vi fick gå samma stig tillbaka. Nu stannade husse o matte massor av gånger för att fota de där målade träden. Då passade jag på att reta Atlas och fick honom till att jaga mig. Jättekul, fast han var lite sur…… Var i alla fall skönt med ett litet dopp i bäcken. Blev lite orolig för att atlas inte skulle klara att kravla upp ur vattnet, så jag sprang på spången och hejade på honom. Som tur var fixade han det!

Sista biten började molnen lätta, och nu såg vi Långfjället på andra sidan Grövelsjön. Men innan molnen helt försvann tömde de sig en sista gång, och oj vad blöta vi blev.


Nu börjar dimman och molnen att lätta. Så nu började vi se tallarna mot himlen. Även om de fortfarande var lite suddiga

Det var riktigt skönt att komma in och bli avtorkad. Men efter någon timme hemma, tände någon en lampa utomhus. "Oj, solen skiner" hojtade matte och skyndade sig ut med kameran i högsta hugg.

Sen tog matte bilen för att åka ner o handla, och då fick jag följa med. Atlas var trött och ville absolut inte gå ut igen. Efter stoppet hos Fjällbua åkte vi ner till nedre vattenfallet i Storsätern. Blev jättebesviken över att jag inte fick följa med ut. Det var ju så kul att stå och titta på, och försöka jaga, vattnet i fallet. Sen åkte vi upp till fjällstationen för matte ville ha en utsiktsbild. Trots att det är stängt var där mycket bilar.

 
     
 

25 September:


Matte var glad för hon såg Salsfjället idag

Idag var det kanonväder, och matte tog med sin riktiga kamera och satte på det där långa röret på den. Brukar betyda att vi kommer vara ute länge. Tyvärr går det ibland lite sakta, eftersom hon skall stanna och fota hela tiden. Hur många bilder har hon inte på den där slogboden ute på udden?

Innan vi äntligen kom upp till trappan hade det blivit massor av stopp.  Vi passade på att busa med varandra, men Atlas blev bara sur för att jag brottade omkull honom (börjar nog bli stark nu ..). Han började skälla på mig och då gav jag tillbaka. Till slut sa matte sa åt oss att vara tysta, för vi förde sånt oväsen. Tycker hon är lite känslig ibland……


Nej, JAG är starkast och har mest grov röst…….


Trappan, sista biten upp till utsiktsplatsen med MITT bord.


I dag blev det en närbild när jag hoppade upp på bordet. Här kan jag reta Atlas för han kan inte hoppa upp!

När vi kom hem sa husse att han höll på att efterlysa oss, tydligen hade vi varit ute jättelänge. Efter frukosten fick vi sitta i bilen, för nu skulle vi byta rum. Att det ska ta sån tid att städa och bära lite väskor…… Men till slut var de äntligen klara för att ta på oss selarna så vi kunde ge oss av ut på fjället igen. Jodå, matte hade mer fika med till oss idag.  Nu tog vi sikte på ”Vita stigen” (Linnéstigen) och hoppas, hoppas att vi skall gå upp på en topp…….  Men så var det ju det där med alla fotopauserna, och det vanliga stoppet vid bänken som matte kallar "mammas bänk"..

Det var mycket folk på stigen så vi var tvungna att uppföra oss. Tråkiga matte!  Har därför inte så mycket att säga om vandringen upp till renstängslet. Men en gång släppte matte oss för hon skulle lämna stigen och gå ut o fota det röda på marken.  Tydligen har målaren tappat rödfärg här också. Slarvig typ!  När hon lagt sig på mage på marken passade jag på att springa runt för fullt. Tydligen inte helt uppskattat, för jag kom tydligen med på bilden hela tiden…… Det är väl inget att klaga på…..


Linnéstigen, inte särskilt spännande att gå här. Men nya fina spänger.


Du kan inte ta mig!

 
 
 
 
       
När vi kom upp till renstaketet var där en liten öppning som jag tryckte mig igenom. Men de andra var kvar på andra sidan, och sen stängde husse grinden när han skulle fota staketet. "Hallåååååå, jag är på andra sidan! Gå inte ifrån mig!" Men som tur var öppnade de grinden och kom över till mig.
 
 


Matte satte full fart mot bäcken en liten bort, och nu blev det fika. Förstår inte varför husse o matte muttrar så när jag vill leka precis där de sitter. När matte sen skulle plocka blåbär ville jag hjälpa henne. Men hon uppskattade inte det heller…….. men nu har jag lärt mig att blåbär är gott!

Sen sa vi hejdå till husse som gick tillbaka hem, medan matte och vi satte fart upp mot Sjöhöjden. Vi gick upp på samma ställe som i somras, dvs på kanten mot Grövelsjön. Det var inte lika varmt som sist, så i dag gick det mycket lättare. Jag tyckte vi gick för sakta, men matte muttrade något om att hennes brutna ben i foten inte tyckte om vandringen uppför. Men Atlas gillade tempot. Och så blev det ju många fotopauser…..

När marken slutade slutta uppför blev det mycket lättare att gå. Visst, det är mjukt o skönt att gå på fjällhedar o ris, men här uppe på toppen är det mycket jämnare. Nu såg vi långt in i Norge. Blev lite orolig när jag såg att det var stora regnmoln över Sylen, men matte verkade inte särskilt orolig. Hon kanske inte har sett dem?  Men det hade hon. Hon sa att de förmodligen skulle gå på varsin sida om Sjöhöjden, och hon fick rätt. Snart såg vi den där stora gula stenhögen som matte envisas med Att kalla för Riksröse.


Vy över Långfjället


Vi närmar oss gränsen


Min fina bror, som fortfarande orkar hänga med oss på äventyr och toppturer

När vi gick ner blev jag dagens hjälte, i alla fall tyckte jag det. Matte tappade sin ena handske och sa åt mig att söka efter den. Hon såg inte ut som om hon trodde att jag skulle klara det, men det gjorde hon. Att jag sen inte tog den i munnen och gick fram till henne är en annan sak. Jag stod och vaktade den så den inte skulle rymma igen ända tills matte kom upp till mig. Fick i alla fall mycket beröm.


På väg ner till Linnéstigen

När vi passerat renstaketet lämnade vi stigen och gick helt fritt över Fjället. Det här är livet i fjället när det är som bäst! Atlas orkade inte springa så mycket och matte hade ont i foten så jag fick springa för oss alla. Innan vi gick över Grövlan blev det en avstickare ner till vattnet, men nu fick vi inte plaska o bada.

Nu är vi ganska trötta både Atlas o jag. När husse o matte fixade käk i köket passade vi på att smyga upp och lägga oss i mattes säng. Det var skönt så länge det varade…….


Nu ligger jag och tänker tillbaka på en toppendag, hoppas morgondagen blir lika bra.

 
     
 

26 September:

Hurra, i dag har det snöat! Ja inte jättemycket, men ändå. Husse tyckte att det var ett riktigt skitväder, men det stoppade inte matte. I morse var vi ute på en lång morgonrunda uppe på fjället.  Först regnade det nere vid Sjöstugan, men ju högre upp mot renstaketet vi kom ju mer snöade det.  Hade kunnat vara ute mycket längre, men matte konstaterade att hennes jacka läckte, så hon frös. Typiskt tvåbeningar, vi hundar behöver minsann inte bry oss om kläder. Sen behövde matte tina upp och torka så vi fick inte gå ut på flera timmar.

Men i eftermiddags blev det en härlig vandring. Nu syntes det att det hade snöat, för det var vitt uppe på Sjöhöjden och Långfjället. Det regnade och blåste fortfarande, men tyvärr hade det slutat snöa.  Matte hade inte planerat hur vi skulle gå så det skulle bli en ” mattes irrfärder på fjället” vandring. Vi startade i alla fall med att gå över Grövlan och uppför trapporna till utsiktsplatsen.

Sen fortsatte vi rakt upp på fjället. Det var härligt blött på marken, men när vi kom fram till bäcken som vi lätt skuttade över i somras blev det problem. Jag hoppade lätt över, men Atlas klarade inte att hoppa så långt så han plumsade i och kunde sen inte komma upp. Matte fick gå ner i bäcken och dra upp honom. Som tack vände han och hoppade i igen eftersom han hade tappat sin sten som han burit på. Då sa matte ett sånt där fult ord innan hon gick ner i bäcken igen…..

Nu började det lukta jättespännande och jag gick med nosen högt upp i luften Tyvärr har matte superögon så hon hade redan sett renarna. Resultatet blev ett kort koppel Taskigha taskiga matte. Renarna och jag kunde haft jättekul. Nu gick hon bara och svor över att jag drog hennes armar ur led. Nu låg det lite snö på marken, men jag hade absolut inte tid att bry mig om det. Det var inte förrän vi kom fram till det stora stenröset på leden till Silverfallet som matte vågade släppa mig så jag kunde hoppa upp på det.

Nu följde matte leden ner till Silverfallet och här hade någon verkligen målat alla löven. Konstigt nog fanns här inga andra än vi, så vi fick leka i Olån hur mycket vi ville.

När vi kom fram till fallet försökte jag jaga vattnet, men matte var taskig och förbjöd mig att gå ända fram till kanten. Då testade Atlas samma sak men även han fick ett bestämt NEJ. Sen blev det riktigt orättvist. Matte klättrade ner till fallet och vi fick stanna kvar där uppe.  Men nu är det så att dit matte går, går även jag, så jag var snabbt nere hos henne. Det slutade med att jag hamnade i vattnet, men det var kul. Stackars Atlas klarade inte av att ta sig ner så han stod däruppe och ropade på oss.

Efter Silverfallet gick vi tillbaka till renstaketet och följde sen det mot Linnéstigen. Nu hade vi ordentöig motvind, nästan så jag trodde öronen skulle blåsa av. Atlas tyckte inte om det, så han fällde ner sina öron. Men jag tyckte det var jättekul! Dessutom låg det en del snö på marken, men jag fick inte smaka på den för matte.

Plötsligt svängde matte av från staketet och vi gick rakt ner från det. Då såg jag en jättestor sten och kände igen mig. Kolla Atlas, Apelsinstenen hojtade jag. Sen blev det lite fotograferande där innan vi fortsatte hemåt.

Snacka om att vi var blöta när vi kom hem! Nu vet jag vad som menas med hundväder, och jag älskar det!

 
     
 

27 September:


Här sitter Atlas o jag i dimman på dagens morgonbild.

Tror matte var trött när hon vaknade i morse. Hon sa att det var en massa mjölk utanför fönstret. Det ville jag se så jag påtalade mycket tydligt att jag ville gå ut. Men oj vad besviken jag blev. Såg absolut ingen mjölk, bara stora vattenpölar. Men det var verkligen dimmigt ute, vilket givetvis fick matte att stanna flera gånger för att fota.


Bild över Grövlan mot Långfjället

Vi hann bara en liten bit på spången efter Grövlan innan hon började bete sig konstigt. Hon stannade och lyssnade och sen såg hon till att våra koppel satt ordentligt fast runt handleden. Dumma matte, nu kan jag ju inte springa runt o busa.

Efter morgonbilden fortsatte vi rakt upp på en av de övre lederna till Silverfallet, innan vi vek av upp mot Apelsinstenen.

kände jag det plötsligt – lukten av mina vilda kompisar. Och sen tog det inte lång stund innan vi fick syn på dem, och dessutom hördes de. En av dem hade en bjällra som lät. Då förstod jag varför matte fixade till våra koppel, hon måste ha hört dem. Jag blev jätteglad att se dem, och dessutom hade en av dem med sig en leksak till mig. Matte brukar köpa så goda tuggen av renhorn på Hundboden hemma, och en av renarna hade med sig det, även om han inte bar dem i munnen utan på huvudet. Gjorde ett tappert försök att komma loss men matte stod pall. Bad då Atlas hjälpa till, för tillsammans väger vi 30 kg mer än matte, och om inte annat så borde vi kunna släpa henne på mage över fjället. Men han tyckte inte det var någon bra idé. Surgubbe! Det var bara att säga hejdå till mina nya kompisar. Suck!

I eftermiddags har jag varit på ett helt nytt ställe. Vi åkte till något som heter Idre och Nipfjället. Nu började matte tjata om den där mjölken igen, och jag såg fortfarande ingen mjölk…. Vilken tur att vi har en så tokig matte, för trots att vi inte såg långt, max 50 m, sa matte att vi skulle gå upp på toppen. Atlas suckade, men jag tyckte det skulle bli spännande. Fast det var en konstig väg upp till den där toppen. Det var en trappa nästan hela vägen upp, och det är ju fusk.

När trappan tog slut skymtade vi en bergsvägg framför oss. Ska vi upp där? Ja det skulle vi, men matte hittade en bra väg mellan stenarna. Nu gick vi sakta och matte hjälpte Atlas på flera ställen medan jag hoppade upp på stenarna hur lätt som helst. Eftersom det var så dimmigt var det jättehalt så även matte tog det försiktigt. Vilka trögisar jag är ute o vandrar med! När vi kom upp till en ganska platt hylla sa matte att vi hade Städjan framför oss, och om vi hade tur skulle vi kanske få en skymt av Niptrollet. Atlas o jag spanade åt varsitt håll, men vi såg inget troll…….och absolut ingen Städjan, vad nu det är.

Nu blev det halare och jobbigare när vi fortsatte upp mot toppen. Atlas svor över alla stenarna, men jag tyckte det var hur kul som helst att leka bergsget. Vi tog en liten paus där han fick sätta sig o vila lite, men jag fortsatte att spana efter trollet.

Blev lite besviken när vi äntligen kom upp på toppen. Hade hoppats på ett stort toppröse som det på Storvätteshågna, men det var bara en liten stenhög.


Atlas och jag på Nipfjällstoppen, 1 191 möh

Det tog nästan lika lång tid att gå ner, för Atlas höfter tyckte det var jobbigt med trapporna och matte hade ont i foten. Men till slut skymtade vi äntligen husse o bilen i dimman, och då var vi nästan ända framme hos dem.

Sen åkte vi bara en liten bit innan vi stannade och matte släppte ut mig. Och DÅ såg jag honom – trollet. Sprang snabbt fram till honom men det var en stel typ, han reagerade inte alls.


Jag och Nipfjällsgubben. Han blev stel av skräck bara jag närmade mig honom. Tråkig typ!

Innan vi kom hem till Sjöstugan igen stannade vi vid vattenfallet i Storsätern. Vilken tur, den här gången fick jag följa med. Atlas visade klart o tydligt att han ville vara kvar i bilen. Att det kan vara så kul att titta på vatten som ramlar ner.  Spännande, och jag ville så gärna hoppa i och jaga de gula löven som flöt förbi. Men det fick jag inte för matte.


Nedre vattenfallet i Storsätern

Matte trodde jag behövde göra av med lite mer energi, så husse fick släppa av oss uppe vid fjällstationen, så skulle vi gå ner till Sjöstugan. I dag var det riktigt lugnt o skönt där uppe jämfört med när vi var här i början av juli. Matte sa att om ganska exakt två år ska vi gå i mål här efter vår vandring från Treriksröset.


Mål för gröna bandet 2022. Får väl ta några längre etapper än planerat så vi hinner ner till Grövelsjön innan fjällstationen stänger

Det blev en rolig tur, men oj vad jag blev blöt o smutsig. Vi mötte inte en kotte, så matte passade på att köra lite lydnadsträning med mig. Det var INTE roligt att sitta o ligga på myren.... Blött o kallt…….Men fick massa beröm av matte så det var värt allt det blöta


Sista myren innan vi var nere vid Sjöstugan. Oj vad hal spången var!

Matte fortsatte tjata om den där mjölken utanför fönstret, men mig lurar hon inte (längre). Men hon satt en stund framför fönstret med kameran med det långa röret och försökte fånga lite dim-och speglingsbilder. Jag tycker hon kunde fokuserat på att fixa vår middag istället….

 
     
 

28 September:


Dimmigt nere vid Sjöstugan men här uppe började dimman lätta

I morse var vi ute jättelänge, eftersom matte skulle stanna o fota hela tiden. Fattar inte varför, för det var fortfarande dimmigt. Men hon sa något om perfekt fotoväder, och hon vet väl bäst. Men klagar inte, är alltid kul o vara ute, och när matte tar fram kameran har hon inte alltid full koll på oss….

  


Kan bara inte motstå att hoppa upp på bordet varje gång vi går förbi här

Det var jättekonstigt väder. Ena sekunden så sken solen och nästa sekund såg jag inte matte o Atlas. När vi gick tillbaka ner till Grövelsjön blev det bara mindre o mindre sikt, men jag hittade i alla fall mitt favoritträd som låg på marken. Det ser så konstigt ut, men är så kul att hoppa upp på det.

Efter frukosten rusade plötsligt matte ut med kameran i högsta hugg. Det var dimman hon ville fota (igen), men jag förstår henne för det såg häftigt ut med dimmas på sjön och klart över topparna. Dessutom pratade hon om att det var perfekt väder för en vandring på hög höjd idag.  Som sagt, ibland undrar man hur det står till där uppe…….Atlas, husse och jag bara skalade på huvudet, men dit matte går dit går jag. Så bara att ställa in sig på Långfjället.

Nu var det inte så dimmigt, utan det var jättefint. Naturstigen har jag verkligen lärt mig den här sommaren. Inte den roligaste stigen eftersom det bitvis är så stenigt. Men det går fort att komma upp till kåtorna.


Nedre kåtan


”Fjället brinner” sa matte….


Övre kåtan

När vi kom upp till den övre kåtan sprang jag i förväg för att se om mina kompisar Plupp och Vilse var hemma. Det var dom, och vi hann  prata en stund innan de andra kom upp dit


Jag o mina kompisar Plupp och Vilse. Vilken tur att Vilse inte gått vilse den här gången

Sen fortsatte vi upp till utsiktsplatsen, som matte envisas med att kalla för kärleksplatsen. Jag tyckte jag skulle visa henne lite extra kärlek men hon uppskattade nog inte mina pussar när hon satt på huk med kameran framför sig.


Kärleksplatsen….. Okej matte nu skall du få en blöt puss. Se upp här kommer jag!


Jag o min familj

När matte ville leka med kameran och fota en liten flaska vill jag hjälpa till. Precis närhon tagit första bilden sprang jag fram och drog bort den röda kvisten från stenen. Det var inte poppis, så sen sprang jag så fort jag kunde till husse.

När vi fikat fortsatte matte, Atlas o jag upp till Jakobshöjden. Det var jättekonstigt, för solen sken på toppen, men vi såg inte bergen runt omkring oss.. Hoppas verkligen att matte hittar tillbaka till fjällstationen. Men hon sa att det var lugnt, där dimman var som tätast var Grövelsjön, eftersom den drog sig till dimman där den sen sjönk ner. Jag fattade inget men litade på henne. Och givetvis spikade vi vägen ner!


På toppen, eller som matte säger på ”Jätten Jakobs mage”

När vi kom tillbaka ner stod matte och tittade på väggen, ”hall of fame”, med inskriptioner på alla som gått Gröna bandet. Hoppas vi får våra namn där också……..

Har varit en härlig dag med en skön tur på ca 9 km och mycket frisk luft o motion. Älskar toppturer, och idag hade Atlas inga problem med att hänga med. Nu har vi fått varsin torkad ox mule att tugga på, och sen ska det bli skönt att sova.

 
     
 

29 September:


En helt annan fjällvärld i dag.

Vilken tur, i natt har någon släckt elden på fjället. Det var i alla fall vad matte sa i morse. När vi gick ut i morse såg vi inte särskilt mycket, så den som släckte elden måste ha gjort det med mjölk. Träden som vi gick förbi var nu mer brunorange och matta i färgerna. Inte ens matte gjorde särskilt många stopp för att fotografera, och de flesta bilderna hon tog sa hon att hon slängde. Blev lite besviken på henne, för man ska inte slänga saker i naturen.

HURRA!!!!! Idag vann jag över de där dumma fåglarna som brukar få våra korvar. Vi vandrade till Valdalsbygget och jag såg nog att matte tagit med våra köttbullar. Vi såg inte en enda fågel på hela vägen fram till fäboden, men när vi började fika kom dom små elakingarna.  Det var många lavskrikor som satte sig på huset och staketet och bara väntade på att smaska i sig köttbullarna. Men då sa jag högt och tydligt VOV VOV, och då flydde alla fåglarna. Efter ett tag försökte matte locka tillbaka dem men inte en enda fågel ville komma.  Hämnden är ljuv !


Så lugnt o skönt vid fikastunden när köttbullstjuvarna försvunnit

När vi kom tillbaka till bilen sa matte att hon och jag skulle fortsätta och vandra hem till Sjöstugan. Atlas behövde en vilodag och fick åka hem med husse, och det var han jätteglad över.  Den här sträckan har blivit en av mattes favoritleder, och även jag tycker om den. Den är lättvandrad och det är mycket mjukt underlag, och så är det inte så många som går hela sträckan. Framförallt är den spännande med många och långa smala spänger, så jag får träna balansgång. Jättekul!
Innan vi gav oss iväg kollade matte att hon hade med sig allt för en tur över fjället i ”Bozzväder”.

” I den här dimman får vi ha med oss extra kläder, handskar, mössa, nödproviant,karta, GPS och nödsändare, så vi kan klara oss om något händer. Det lät tryggt o bra tyckte jag, men så blev jag orolig. Hon sa inget om nödproviant till mig…….

Både matte o jag var törstiga så det smakade mums med kallt vatten från dricksplatsen efter ca 1 km. Matte nöjde sig med att dricka, medan jag passade på att även bada.

   

Oj vad mycket mjölk det var i luften, vi såg inte alls särskilt långt. Jag trodde hela tiden att vi mötte människor, men det var bara träd o buskar som vi skymtade framför oss. Det här gjorde att det blev en spännande tur, och när det var dags att träna balansgång såg vi inte slutet på spången. Jag var jätteduktig på att lyda mattes kommando ”bakom”, och gick fint bakom henne. Men inte var hon nöjd för det. När hon snubblade för femtegången för att jag körde in nosen i hennes knäveck och trampade henne på hälarna, suckade hon djupt. Då insåg jag att det nog var bäst att gå lagom nära, vilket var ett vinnande drag. För plötsligt tog hon fram några köttbullar till mig som belöning.  Hon hade tagit med nödproviant till mig!!!!!!!! Älskar matte, krävs så lite för att göra mig glad!


Givetvis måste matte fota den där björken igen. Men nu såg det ju helt annorlunda ut runt den.
Gräset var gult och den fina lila orkidén som växte där i juli var borta.

När vi kom fram till Olåns vindskydd valde matte att gå den övre vägen via Silverfallet. Hon hade tydligen fått nog av sten- och rotvandringen den andra vägen.  Det var verkligen blött och lerigt på vägen upp till fallet, och vi mötte inte en endaste människa. Vi var tom ensamma uppe vid Silverfallet. I dag stannade vi inte länge, utan vi gick vidare nästan med en gång. Jag var bara tvungen att titta lite försiktigt över kanten först.


Silverfallet

Nu blev det riktigt spännande, och jag började nästan bli lite orolig igen över att vi skulle gå vilse. Oj, sa matte, nu är sikten bara ca 20 meter……. Sen skrattade hon åt mig när jag gjorde ett utfall mot något konstigt jag skymtade i dimman. Pinsamt, det var ju renstaketet…..


Men jag kände igen min stenhög på stigen. Trodde jag skulle se lite bättre om jag hoppade upp på den, men det gjorde jag inte.

Har precis kommit in efter kvällsrundan. Den blev inte lång, men med tanke på att det om möjligt är ännu dimmigare var det helt ok. Är trött o nöjd efter dagens tur. Matte gick 17 km och jag har säkert sprungit det dubbla.  Hörde några diskutera vad det var för stora spår nere vid Grövlan. Jag vet! Det är


Min
STORA storebror sätter sina spår i fjällvärlden.
Atlasspår……

 
     
 

30 September:

Vad fräckt! Mitt bord uppe vid utsiktsplatsen var upptaget i morse. Det satt några där och åt frukost. Vid MITT bord! Funderade på om jag skulle hoppa upp på det ändå, men det fick jag absolut inte göra för matte. Hon stannade dessutom och pratade med dem.  Det här gjorde att matte fick ta morgonbilden på ett annat ställe. Sen ändrade hon morgonrutinerna helt när vi gick åt ett helt annat håll, parallellt med nedre leden till Silverfallet. Men vi höll oss borta från stigar och gick helt fritt. Det blev en lång tur på nästan sex kilometer.


Kul med nya ställen att springa på

Matte sa att vi skulle gå och hälsa på Oskar i hens stuga i dag. Den här gången hoppas jag verkligen att han är hemma. Men för att komma dit skulle vi gå över Blåkläppen, och då dröjde det inte länge förrän någon hällde ut en massa mjölk igen. Det slutade med husse o matte skippade planerna på Oskarsstugan och svängde av ner mot Huskläppen istället

Vi hittade en liten svacka där vi satte oss för att fika. I dag hade dom packat ner mycket fika, och Atlas o jag ansträngde oss för att vara extra lydiga. Vi satt som tänd ljus och väntade på att matte skulle säga ”varsågoda”. Sen slängde vi oss över samma godisbit, och då är det såatt störst är störst. Matte, matte han tog mitt godis också!!!!!!!

Efter fikan ville matte gå upp till toppliften för att leta efter en cach. Det är jätteroligt när hon håller på med geocaching och går ut i naturen och letar efter saker. Försöker hjälpa henne så mycket jag kan fast fattar inte riktigt vad jag ska leta efter. På vägen dit gick vi förbi stora hundgårdar uppe på fjället. Vad bra hundarna har det här uppe, den här var MYCKETstörre än vår hundgård hemma….Matte förklarade att samerna använde dem för att samla renar i när de skall märkas och slaktas.


Här snackar vi om lagom stora hundgårdar!

När matte hittat sin cach gick vi tillbaka till övre parkeringen. Matte sa något om våfflor på Sjöstugan och det lät gott. Men Atlas sa att det nog inte gällde oss, han har aldrig fått följa med in o äta våfflor sa han. Tror han skojar med mig, matte skulle aldrig gå iväg o fika utan mig, eller……..


Titta, ett nytt bord att hoppa upp på. Det duger nästan lika bra som mitt vanliga

Fy farao vad taskig matte var !!!!!!  Atlas hade rätt. De gick i väg och fikade utan oss! Nu blev jag riktigt sur, och blev inte på bättre humör förrän matte frågade om jag ville följa med på en liten kvällstur upp på fjället.

Vi gick upp Linnéstigen, men lämnade den uppe vid ”mammas bänk”. Den här stigen har jag aldrig gått sa matte. Undrar var vi hamnar om vi går den….  Vad spännande, nu skulle vi gå på upptäcktsfärd, och det är jag expert på. Det var en kul stig i skogen och vi såg massa konstiga monster i skogen. Men mig skrämde dem inte!


Ett av Skogsodjuren

Till slut kom vi fram till Digerbäcken som vi nu följde upp mot renstaketet. Matte stannade givetvis för att fota alla små forsar och fall, och då passade jag på att leka i bäcken. När vi vände tillbaka ner till Sjöstugan passerade vi fler hundgårdar. De här var mycket mindre, så det kan inte vara till mina kompisar renarna. Men nu sa matte att de hår staketen var för att skydda växterna. Tror hon luras, för växter kan inte rymma så de behöver inget staket!


Staket för växter – löjligt!!!!!!

Var riktigt nöjd med min kvällsrunda, och fick veta att vi gått nästan sex kilometer.

 
     
 

1 Okktober:

Och den här dagen som började så bra….. Vi fick en lång runda uppe på fjället, och ingen hade vågat sätta sig vid mitt bord. Efter morgonbilden, som jag ville spexa till lite genom att hoppa upp på stocken, ville matte ta en gruppbild. Och vi ställde snällt upp i åtminstone tio sekunder…

Men efter frukosten började husse o matte packa ner alla grejorna. Tydligen är det slut på fjällvandring för i år, och det tycker jag är jättetråkigt! Försökte hjälpa till att packa och var framförallt på hugget så att min kotte kom med hem. För en kort stund tittade solen fram och då såg matte ut som om hon inte heller ville åka hem.

När vi var klara lämnade husse o matte oss i bilen och gick in och fikade. Det är inte just att gå in i Sjöstugan o käka goda våfflor utan oss!  Men när de kom ut igen fick vi följa med ner till sjön för ett sista dopp, och några avslutande foton.

Det blev ett stopp vid vattenfallet, och matte blev jätteirriterad över att hon inte tog med sin riktiga kamera ut. För just idag satt det en svartvit fågel mitt i forsarna. Jag blev rädd att den skulle få av vårt godis så Jag muttrade lite bak i bilen, men det hörde den nog inte.

I natt skall vi sova på Tre Björnar i Älvdalen igen. Älskar det stället! Hoppas frukosten är öppen så jag kan få en korvbit av snälla Tini. Som vanligt när vi bor här åkte matte upp till Byberg med Atlas o mig för att vi skulle få springa lite.

Blev en runda upp till utsiktsplatsen och sen fortsatte vi bort till en jättestor sten- Ugglasstenen. Atlas nöjde sig med att sätta sig framför den ,men jag måste testa att hoppa upp på den. Matte var lite orolig att jag skulle hoppa ner. Jag vill inte åka till veterinären i Mora, sa hon. Hmmm, vad tror hon om mig egentligen. Dum är jag inte, bara lite våghalsig…

Vi gick samma väg tillbaka, och nu stannade vi och tittade på utsikten uppe vid slogboden. Blev även ett antal fotostopp för matte på nervägen. Men det var bara bra för då kunde jag gå på upptäcktsfärd…

 
     
 
 
     
       
 

Till STARTSIDAN