GRÖVELSJÖN september-oktober 2019 

ÄLDSTA inlägget överst

26 SEPTEMBER
Hurra!, Det blev en fjälltur till i år! Nu är Atlas och jag, tillsammans med matte o husse, tillbaka i Grövelsjön.

Matte sa att hon ville åka upp och fotografera höstfärgerna, och det tycker jag är en jätterolig lek. För då lägger hon sig ner på marken, och det brukar betyda lek. Det är så kul att komma fram o buffa på henne då, och när hon sen knuffar undan mig så hoppar jag på ryggen på henne. Men jag förstår inte varför hon muttrar och skriker åt oss när vi gör allt för att komma med på bild. Matte säger åt oss att sitta still medan hon plåtar träd och växter, men då kliar det i hela kroppen och jag måste busa. Hon muttrar över alla bilder med halva hundar på som plötsligt dyker upp......
Nu har jag lärt mig att matte vill ha en bild på ett bestämt ställe varje morgon. Men sen anföll jag Atlas och ville busa. Då suckade hon och sa att vi skulle gå hem o äta frukost.... Sen blev det en härlig tur runt Blåkläppen, och Atlas o jag hittade en dypöl , så hela dagen avslutades med att vi fick gå ner till Grövelsjön och busa i vattnet så vi blev rena.

27 SEPTEMBER:
I dag är jag riktigt stolt över mig själv, jag har räddat husse o matte från fjällets farliga djur. När vi gick till Valdalsbygget kom det plötsligt stora fåglar och höll på att anfalla oss. Matte försökte muta dem med korv (VÅRA korvar) men då skällde jag så mycket jag kunde. och för att bara vara 10 månader fickjag till en riktigt djup röst. Fåglarna försvann (men matte såg inte jätteglad ut) Jag tror hon var chockad o rädd efter anfallen av de vilda djuren, men vi överlevde

Fika vid Valdalsbygget. Tur ayy jag räddade våra korvar!

Efter turen till Valdalsbygget, där vi fikade, sa vi hej då till husse, och matte, Atlas och jag fortsatte att vandra hem till Sjöstugan. Vi passerade flera små sjöar och myrar, där vi plaskade för fullt. Jättekul! Även matte drack, men hon tog vatten från en planka som det rann vatten från. Efter en stund blev Atlas och jag glada, matte satte korvbitar i ett träd, och då trodde vi att vi skulle få leta efter korvar. Vi satt så fint vi kunde och var jättetysta, men plötsligt kom de där stora fåglarna igen, och nu ÅT DE UPP VÅRA KORVAR.... Fy farao vad taskigt! Och matte sa inget, hon bara fotade och gav bort ännu mer av våra korvar....Det blev inga kvar till oss att leta efter, och vi som varit så tysta och duktiga....Då var livet orättvist!

VÅRA KORVAR i trädet…..
Matte är inte klok. Förstår hon inte att det där flygande odjuret kommer att ta dem o käka upp dem!!!!!

Men vi fick leka mer på blöta myrar, och när vi kom till de långa spängerna fick matte för sig att vi skulle träna på ett nytt kommando - gå bakom. Atlas o jag var jätteduktiga, och plötsligt trollade hon fram mer korv  Och sen lekte hon med oss. När matte ligger på mage i riset så betyder det lek, och då hoppade vi på hennes rygg och busade med kameran. Förstår inte varför hon sa fula ord..... Vi hade kul!

Nu ligger vi utslagna på golvet och smälter maten. Undrar vad vi ska hitta på i morgon?

Några fler bilder från dagen:

  

28 september
Skitväder, sa matte när hon tittade ut i morse. Atlas och jag översatte det direkt till "busa på blöta myrar" väder. Dagen började lovande med en extra lång morgonpromenad, och i dag tog matte morgonbilden med Grövelsjön i bakgrunden. Det berodde nog på att molnen över Salsfjället o Sjöhöjden gick ända ner till vattnet.
Sen fick Atlas och jag stanna hemma och torka medan husse och matte åkte ner till Storsäterns vattenfall. Taskigt, vi vill också se vattenfallet (och bada o busa i det).

Men i eftermiddags hade vi superkul. Det duggregnade och molnen var jättelåga, men då sa matte att hon ville ut o fotografera i dimman. och vi fick följa med Vi gick över Grövlan och började gå upp på fjället, men matte stannade hela tiden för att leka med kameran. Hon tyckte det var så fint när molnen plötsligt lättade lite över Långfjället. Men det blev snart dimmigt igen och vi kunde äntligen fortsätta uppför.

Låga moln över Långfjället

Vi gick samma tur som i somras när det regnade. Men nu såg allt annorlunda ut, och det var jättefina färger överallt. Kom inte och säg att vi hundar inte har färgseende! Atlas ställde lydigt upp på en bild, men jag hade verkligen inte tid att stanna för sånt trams.

Alla som vi mötte tittade så konstigt på oss när vi gick UPP på fjället när dimman la sig tät. Men vi litar på matte, hon hittar alltid. Dimman tätnade och det blev snart lika läskigt som i somras. Det var fullt av spöken i dimman som jag bara måste skälla på. Vov! När vi gick över en smal o hal spång blev det jättekul. Atlas halkade och ramlade av spången- rakt ner i en gyttjepöl. Han sjönk ner till magen och satt fast. Då skrattade jag så jag också ramlade av, och då satt vi fast båda två . Men matte räddade oss genom att dra upp oss i handtaget på selen. När hon drog upp Atlas, som väger nästan 50 kg, trampade hon fel, och sen satt hon också fast i gyttjan . Det tog säkert tio minuter för henne att komma loss, och då var vi lika gyttjiga alla tre.
Nu lämnade vi stigen och gick rakt ut på myrarna och då bara måste jag bråka med Atlas. men han var starkast....
När vi busade som mest såg jag plötsligt ett långt staket skymta i dimman. Atlas berättade att det var ett renstaket, nästan på gränsen till Norge.

Plötsligt sa matte att nu borde vi vara framme vid en stor sten snart, och pang, så gick vi nästan in i en stenvägg. Det VAR en STOR sten. Matte sa den kallas för Apelsinstenen, och här stannade vi och fikade .Och då lyfte dimman lite, och matte slängde sig ner för att fota stenen.

Hon var inte så glad när jag hela tiden måste komma fram och kolla så hon mådde bra. Vadå massa foton med halv hund hela tiden? Jag vill ju bara pussa på henne lite...

När vi gick tillbaka hem hittade Atlas ett långt dike, och då valde vi att följa det ner en bit. Matte borde varit glad, nu tvättade vi ju tassarna, men hon muttrade något ohörbart om blöta odjur.....

Turen avslutades med ett bad i Grövelsjön. Vi hade så roligt men vi tycker att matte också borde badat, hon var lika lerig som vi

29 september
I dag väckte jag matte kl 0620 och tyckte att det var dax att gå ut o busa på fjället. Men det tyckte inte hon..... Hon muttrade något om låga moln över Salsfjället och att ligga kvar i sängen i minst en halvtimme till. Och det fick hon, men hon fick sällskap (dubbelt upp).När vi sen skulle gå ut på morgonrundan kom vi inte ens ner till bron över Grövlan innan hon skulle fotografera. Matte svor över att hon inte tagit med kameran, utan bara hade mobilen. Hon muttrade något om häftigt väderomslag, och dimmornas flykt över Sjöhöjden. Men att färgerna var helt fantastiska. Atlas o jag brydde oss inte alls, vi ville bara fortsätta vår runda.

Även om vi inte har fått busa runt på myrarna idag har jag haft jättekul. Har upptäckt hur kul det är att klättra/hoppa upp på saker. För en vecka sedan försökte matte förgäves lära mig det här på Brukshundsklubben, men NU har jag fattat ! När vi kom upp till utsiktsplatsen tänkte jag att nu får det bära eller brista - jag skall hoppa upp på bordet så jag ser bättre ut över Grövelsjön. Inga problem för en spänstig kille som jag När jag lyckats hoppa upp på bordet retade jag Atlas - "Du kan inte ta mig ..... " Han blev sur och låtsades att han inte såg mig. På vägen ner hittade vi en sten som vi båda hoppade upp på, så matte kunde ta sin morgonbild.

Vanliga morgonbilden. Jag börjar kunna den här proceduren nu.

När vi ätit frukost och busat inne så husse o matte fick spader, gav vi oss ut på dagens vandring. Idag blev det "Vita stigen" , som mattes barnbarn kallar Linnéstigen. Det var en jätterolig stig, jag hittade massor av saker jag kunde hoppa upp på, både bänkar och stenar.

Matte kröp som vanligt omkring på marken och lekte med mig, vilken tur jag har som har en sån matte som älskar att ligga på marken och krypa. Men när hon tog fram ett långt svart rör som hon satte på kameran tyckte jag det var bäst att springa därifrån och låta henne vara (men bara för en kort stund).

Matte, matte du försvinner väl inte. …Vilken tur att jag hittade dig igen!

Tyvärr tittade solen fram en kort stund och lyste lite på Sjöhöjden, vilket innebar att tvåbeningarna måste stanna igen och fotografera. JA, det var fina färger, men........ Matte pratade om Salsfjället, där molnen nu samlades runt toppen, och sa att till sommaren ska jag få följa med dit upp. Låter spännande, även om jag inte håller med om att jag är för liten för toppbestigningar nu. Jag är JÄTTESTOR och JÄTTESTARK....orkar ju mycket mer än brorsan.

När vi kom fram till staketet som jag såg i dimman i går, hittade vi en grind och gick över till andra sidan. Nu stannade matte igen och lekte med sin kamera med det där långa röret på. Hon sa att hon såg vårt köksbord därifrån, hon är rolig matte, för det är ju jättelångt hem. Se köksbordet...
Äntligen blev det dax för fika, och Atlas o jag fick både hundkex och tuggpinnar. Stort plus till matte o husse

Inte ens jag med min supersyn ser vårt köksbord…..

Plötsligt fick de väldigt bråttom med att plocka ihop allt och sa att vi nog måste skynda oss hem. Regnmolnen höll på att anfalla oss. Det gör väl inget att vi blir blöta, kom igen nu, vi kan väl gå lite till.... Nej vi hade inget för att vi protesterade, det var bara för oss att (mycket ovilligt) vända tillbaka hemåt.

När vi kom ner till bänken igen satte sig matte en kort stund, och då kom jag på att jag var liten, och ville komma upp i hennes knä. Man kan lugnt säga att hon inte blev överlycklig. Men husse skrattade och lyckades få upp en kamera.

Vi hann precis hem innan det började ösregna, och nu efter maten, ligger vi och har det skönt på golvet. Funderar lite på om jag ska våga fisa lite.....

30 september:
"Ett riktigt ruskväder" sa matte i morse. Husse såg ut som om han tyckte det var stugsittarväder, men då känner han inte vår matte . Det var riktigt kallt om tassarna när vi gick ut, matte sa att det bara var 2 grader ute. När vi gått över Grövlan kom det något konstigt vitt i luften. Jag började hoppa och försökte fånga alla vita saker som flög omkring, men då sa Atlas åt mig att inte vara så valpig -"Det är ju snö, och det har du sett innan. Dessutom är du ju från Umeå ,så sluta larva dig", sa han. Men kul var det, och jag längtade redan till dagens stora runda.

När vi ätit frukost och matte o husse fixat kaffe och matsäck (som vanligt för LITE fika till oss), hade det börjar blåsa riktigt ordentligt. I dag skulle vi gå till något som heter Silverfallet, och Atlas berättade att matte badade där förra sommaren. Undrar om hon skall göra det idag med ?
När vi gick över bron för andra gången i dag stannade matte och måste fota utsikten. Helt onödigt tyckte vi, för där var ju ingen utsikt, bara låga moln och snö. Sen fick vi vandra i ca 50m innan det blev fotostopp igen....Det kan bli en lång dag idag ute på fjället......

Desto högre upp vi kom, ju mer blåste och snöade det. Atlas såg hellöjlig ut, han blev alldeles vit. Jag skakade på mig ofta så jag inte skulle bli lika vit. Då såg jag att matte o husse också var vita på kläderna och ryggsäcken. Men jag for fram som ett jehu, så på mig fastnade (nog) inte snön.

Efter att vi passerat slogboden vid Olån blev det härligt blött och lerigt på stigen. Nu var vi snart mer brunsvarta på kroppen än vita . Snart hörde jag brusandet från fallet, så nu borde vi snart vara framme. Men så var det ju det där med matte och kameran. Det var så fina och klara färger här så hon stannade hela tiden. Till slut var vi äntligen framme, och nu blåste det så mycket så det var svårt att hålla öronen uppe. Vattenfallet såg jättespännande ut, men matte blev orolig över att jag gick för nära kanten (ville ju bara se hur det såg ut nedanför).

Sen sa hon åt oss att sitta ner och stanna kvar medan hon klättrade ner till botten av fallet. Vad kul, nu skulle matte nog bada, och då kunde jag ju inte stanna kvar där uppe. Hon var inte glad när jag kom ner till henne, men jag blev besviken när hon inte badade. Funderade på att buffa till henne i knävecket när hon balanserade på en sten, men lät bli. Det var nog ingen bra idé..., men resultatet hade varit kul .Hur jag kom upp till Atlas ? Matte fick lyfta mig i selen (igen), och då muttrade hon ännu mer...

Vi fikade i en raststuga, som matte o husse kallade för "Gunnels stuga". Det var riktigt skönt att få fika inomhus, men efter 5 minuter kliade det i hela kroppen, så då började jag busa med Atlas. "Gå ut om ni ska bråka", sa dom, och så blev vi utslängda. Jag var glad men Atlas muttrade....

Vi gick samma väg tillbaka, och då försökte matte fota Salsfjället som det nu var snö på. Som den lydiga hund jag är, vek jag inte från hennes sida, så jag tror att hon mest fotade mina öron .

  

Nästan hemma så hittade de en lavskrika, men någon korv fick den inte!
När vi var hemma och avtorkade lämnade matte o husse oss och gick för att äta våfflor inne på Sjöstugan. Vad orättvist, vi ville också följa med. Vi hade säkert suttit fint vid bordet i minst en minut.......När de kom in till oss pratade de om hur fint det var med snön på Gröthogna på andra sidan sjön.

Nu ligger jag o leker med en boll medan Atlas snarkar högt. Husse sa att det nu var kallt, -3 grader ute.

3 oktober:
Matte kan man alltid lita på. I går sa hon att vintern snart kommer och det gjorde den. Den kom i natt .Det var så vitt o fint ute i morse. Om bara matte kunde skynda sig lite och ta på sig, så vi får komma ut och leka i snön. Det var så kul att nosa, hoppa o skutta i snön, så jag kunde absolut inte gå ordentligt i kopplet. Jag for hit o dit och matte kallade mig för virrhjärna. Men även Atlas gillade snön och var riktigt yster han också. När vi hade lyckats sno in matte i kopplen så hon såg ut som en mumie och inte kunde röra sig gav hon upp. Äntligen fick vi springa lösa Oj vad kul det va, men matte är ju hopplös. Hon har ju tagit en massa bilder på slogboden innan, så varför måste hon stanna och göra det idag med?

Det var jättekul att springa ut på bron som var alldeles vit av orörd snö. Men jag upptäckte att Atlas är en riktig fegis. Han gick och strök sig mot räcket hela tiden. "Fegis, fegis, du är en mes" ropade jag och sprang glatt över bron. Men då vände han om och gick tillbaka till matte. Jag sprang snabbt ikapp honom och kallade honom för skvallerbytta.... Det skulle jag nog inte gjort... Han ÄR större och starkare än jag........
Att gå på spänger som är täckta av snö var spännande. Jag såg ju inte om de var trasiga. Det gjorde inte Atlas heller, och han trampade igenom ordentligt. "Klumpfot" ropade jag och ryckte till i kopplet för att springa ifrån honom. Det rycket var matte inte beredd på......... Hon ser så rolig ut matte när hon ligger och simmar i snön .

När vi skulle ta dagens morgonbild ville jag stå på bordet, så jag hoppade upp innan matte hann stoppa mig. Men det var läskigt för nu var det halt. Efter bilden tänkte jag att NU ska vi få busa, men det fick vi inte. Istället satte matte sig hos oss för att "prata allvar" med mig. Tänk på att jag är liten matte, och ibland är min hjärna väldigt liten och hjärncellerna har intagit viloläge.....För att göra en lång historia kort så sa hon att jag har mycket att lära innan det är dax för Gröna bandet om tre år. Jag förstår ingenting..... Ska jag få ett nytt koppel/band som är grönt?

Men när vi äntligen fick leka lite så glömde jag raskt allt hon sagt. Men Atlas kom ihåg allt jag kallat honom. OJ vad jag fick springa......Jag älskar snö, det är så roligt att köra ner nosen i det vita och sen springa så det yr runt tassarna. Matte skrattade gott när hon såg oss och sa att vi passade i en vit ansiktsmask. Vadå vit mask?

Efter en lång morgonrunda kom vi tillbaka ner till Grövelsjön, och då gick vi och tittade på båtskjulet och slogboden.

Efter frukosten började matte o husse packa ihop våra prylar för nu skulle vi tydligen åka hem. Jag vill inte åka hem! Här är ju så roligt att vara. Atlas och jag gjorde vårt bästa för att vara i vägen, men det hjälpte inte.

Hej då Grövelsjön, vi ses nästa år!

Men vi åkte inte så långt utan stannade i Älvdalen, där vi skall sova i natt. När husse o matte packat in det som behövs (jag kollade noga så min "kotte" kom med in) för natten åkte matte iväg med oss för att vi skulle få röra på oss. Hon tog bara med kameran man kan prata i, vilket hon tydligen ångrade, men nu skulle det väl inte bli så många pauser, eller..... Vi åkte upp till Blyberg, och sen vandrade vi runt Blyberget samt gick upp till toppen. Det var en spännande vandring. När vi kom till det nya stenbrottet sa matte åt oss att stanna kvar medan hon gick ut på rasbranten. Där fanns spår efter stenbrytningen och det såg jättekul ut. Vi glömde snabbt att vi skulle stanna kvar, och plötsligt såg matte oss FRAMFÖR sig när hon skulle fota branten. Nej, hon blev inte glad, och absolut inte gladare när Atlas mitt ute på rälsen, fick för sig att han skulle uppfostra mig. Då tog hon till sin största kaptensröst och "sa" SLUTA!

Det var uppenbarligen dax för oss att visa vilka lydiga pojkar vi är, så sen vek vi inte från hennes sida. I ärlighetens namn var det inte lika roligt här i skogen som på fjället.

Jag blir jätteglad för komentarer i MIN gästbok

  
                                                           Öppnas i ny flik (fönster)