Mina vandringar januari till juni 2022: 

6 Januari:
I dag sa matte att nu är det hög tid att starta vandringsträningen inför sommarens Gröna Band. Men något grönt snöre har jag fortfarande inte sett, men det kanske kommer….  Förstod att vi skulle vandra ”på riktigt” när jag såg matte ta fram och packa sin stora ryggsäck och sen tog hon fram min klövjeväska. –” Det blir lagom att börja med 6 kg” till dig och 17 kg på mig” sa hon och tittade på mig. Blev jätteglad för 6 kg godis lät mycket. Så snacka om besvikelse när jag såg att hon mätte upp sand i två påsar som hon la i min klövjeväska. Bara en pytteliten påse med godis slank ner. Taskigt!!!!

Vi åkte ut till Skedalaskog och Toftasjön, där matte valde det röda spåret. Det har vi gått förut, och då kommer jag ihåg att matte sa att det stod att det ska vara 6,7 km, men att det är lite drygt 7.3 km.  Jag gillar det här spåret för det är så spännande terräng. Många branta backar både uppför och nerför, och däremellan härlig mossa att springa på. Redan i första uppförsbacken började matte muttra om att det var tungt o jobbigt, och att hon måste vara väldigt otränad med tanke på att hon bara hade 17 kg på ryggen. Jag höll med och tänkte att då inser hon att vi måste gå ut o träna jättemycket….

   
Den röda slingan på 7,3 km. är en fin naturupplevelse, och inte den mest vältrampade av områdets leder.

Det var jättekul, för det var lite vitt på marken, och ibland var vattnet alldeles stenhårt när vi passerade över små pölar.  När vi kom till utsiktsplatsen blev jag lite besviken, hade tänkt att hoppa upp på bordet som jag brukar, men det hade ramlat ihop.  Ställde mig och spanade lite i alla fall.  Att gå nerför den branta trappan var lite läskigt, det var jättehalt och så var den trasig. Men det kanske var sista gången vi gick i den, för matte läste på en skylt att den ska rivas. Synd, för även om den är lite läskig så är den kul att gå i. Det som gjorde det extra svårt för mig var klövjeväskjan som var ivägen när jag försökte beräkna var jag skulle sätta mina tassar på de smala trappstegen.

                                  

När vi kom fram till det som matte kallar för kalhygget så var det riktigt bökigt att gå. Ja dvs om man inte ville bli smutsig, och det ville jag INTE idag.  Här var det jättemycket vatten o lera, som delvis var hård, och då gjorde det nästan ont i tassarna. Och här skulle matte givetvis stanna o fota utsikten över Ön.

Sista biten av rundan gick vi på både stigar och små grusvägar. När solen kom fram lurade den mig, då jag trodde att det brann ett ljus i vattenpölarna. Tänkte jag skulle springa fram och hoppa så vattnet stänkte på ljuset så det skulle släckas, men jag höll på att halka omkull. Det sa absolut inte plask, för vattnet var hårt.

Gick hela tiden och väntade på de magiska orden om att stanna o fika, men vi kom ända tillbaka till Toftasjön innan matte sa dem.  Det var jättesmaskigt, för hon hade packat ner de stora hundkexen, men precis som jag konstaterade innan vi åkte hemifrån- alldeles för lite för en växande kille som jag. Snåljåp!

När vi kom hem slängde sig matte på vågen för att kontrollväga vikten på sin ryggsäck, och det visade sig att den vägde 2,5 kg mer än hon trodde. Själv var jag faktiskt ganska trött så jag intog soffan och somnade gott med huvudet på kudden med bilden på brorsan Atlas.

Hoppas vi ska ut o träna snart igen.

 

26 april:
Vi har varit ute o vandrat hela dagen . Matte skulle tydligen reka inför ett soldatprov hon ska ordna för sina kompisar på sitt jobb. Då ville hon passa på att testa axel o nyckelben med en lite större utmaning,19,7 km på Prins Bertils stig.

Det var inte bara hennes ryggsäck som var tyngre, min klövjeväska vägde nu lite mer än innan, 7 kg, men det var helt ok. Den extra vikten var förutom vatten lite extra fika till mig. Ös på matte, jag orkar bära MYCKET mer....

Vi fick sällskap av Anna o Lisbeth från mattes Fjällgäng och även min kompis Salto var med en bit I början.
Den där Bertil började tydligen gå från Halmstad slott, och vi följde i hans fotspår. Kände inte lukten av honom, men det luktade jättegott överallt när vi gick längs med Nissan o sen in i Aleskogen. Salto o jag ville busa men det fick vi inte. Taskiga tvåbeningar!

Men förlät dem efter en stund då de började prata om fika. Mums!

Efter fikan sa vi hej då till Lisbeth o Salto, som inte skulle gå med längre. Nu fick vi fortsätta själva. Vi mötte många fyrbeningar, men jag fick inte hälsa på dem för matte.  Blev lite sur, fick inte lukta så mycket som jag ville, och inte hälsa….. Men när vi stannade för att käka lunch blev jag glad igen.

När vi kom fram till Grötvik fanns där vattenkranar, så matte fyllde på våra vattenflaskor. Blev varmt när vi gick på asfalten, så när vi kom fram till ett ställe med stora trappor o trottoarer rakt ner i vattnet lät matte mig bada. Så skönt för tassarna!

Grötvik

Handikappbadet i Svärjarhålan

I slutet blev det lite jobbigare, mer småsten på stigen och mer backar. Kul tyckte jag, men matte suckade över tyngden i ryggsäcken. Blev en paus i Tylösand så hon fick vila sitt nyckelben. Men ok det var skönt att ligga o vila i skuggan en stund.

Tylön

Tylösand

Blev riktigt sur över tvåbeningarna när vi var framme i Möllegård. Nu blir det glass sa matte. OH vad gott det lät, men hon glömde lilla mig. Jag fick sitta bunden vid en stolpe medan de smakade på glass. Tur husse kom o befriade mig.

Tror vi kommer att gå o leta efter den för Bertil snart igen. Matte tycker tydligen att hans stig är perfekt att träna på inför Gröna bandet.

9 maj:
I dag har vi letat efter den där Bertil igen. Matte o jag startade inne vid slottet och satte full fart längs med Nissan. Matte sa att det nu bara är 54 dagar tills vi ska börja följa det där gröna snöret från den gula stenen längst uppe i Sverige. Hoppas vi lyckas hitta snöret bättre än vi lyckas hitta Bertil, för han måste gömt sig jättebra. Inte minsta spår efter honom, trots att han markerat hur han gått med stora blåa pinnar…

FILM:    54 dagar kvar till starten

                                                 

Men jag glömde snart bort honom för alla härliga lukter längs med Nissan. Många stora stenar att lukta på, o så måste jag givetvis kissa lite på alla.

När vi kom till den fina rastplatsen där vi fikade förra gången blev jag jättebesviken. Matte hade inga planer på att stanna o fika….. Hallå matte, det viktigaste med att vandra är att fika! Tur hon hörde mina protester för det blev en liten kort, alldeles för kort, fikapaus efter en stund. Tur var det, för nu var jag riktigt varm o törstig. Var mycket varmare ute idag än förra gången, så nu kändes det lite jobbigt med klövjeväskan.

Plötsligt vek matte av från stigen och gick uty på en lång väg rakt ut i vattnet. – Idag ska vi gå ut på  Jansa brygga, sa matte. Tyckte det var helt onödigt i värmen, men det var bara att följa med. Blev glad när vi kom längst ut, för det såg ut som en badbrygga med ett hål i staketet där man kunde hoppa i vattnet. Men tro inte att jag fick hoppa i. – "Då kommer du inte upp igen" sa matte. VAD vet hon om det? Jag är jättebra på att hoppa upp på saker, fast hade kanske varit lite svårt om inte tassarna nådde botten…

  

Vilken tur att matte stannade i Grötvik och fyllde upp min vattenskål. Var supertörstig, så det var så gott med kallt vatten. När vi gick förbi en jättestor sten ville jag givetvis lyfta på benet på den också, men det fick jag inte. Var tydligen något speciellt med den stenen för den kallades Kungatenen.  Varför ha stora stenar om man inte får kissa på dem? Löjligt!

Oj vad skönt det var när vi tog en lång lunchpaus. Först fick jag hoppa ner i vattnet o svalka mig. Men fick inte vara på stranden utan vi gick ut på klipporna. Löjligt det också, det fanns ju inga andra som badade på handikappbadet….. Vadå passerat 1 maj…. Efter badet blev det fika. Men matte var lite trög på att säga varsågod, så jag försåg mig själv.

Säg något eller så förser jasg mig SJÄLV!!

När vi fortsatte ut mot Tjuvahålan och Tylösand kom det en härlig vind, och det behövdes för nu var jag varm igen.

Förstår inte varför tvåbeningar ska leka så mycket i sand. Jag tycker det räcker att få gräva i den, men de skall bygga så konstiga saker. Som tex ett staket för sanden……

I slutet av vandringen möttes vi av Lisbeth o Salto, och det var kul. Fast vi får inte leka, för matte säger att jag är alldeles för dominant. Fattar inte vad hon menar, vill ju bara säga till vem som bestämmer….. Men det var gott med en fikapaus i skogen.

Matte o Lisbeth började prata glass, och den här gången såg det riktigt lovande ut. Salto o jag fick följa med in i glasscaféts trädgård, så nu hoppades jag på en god glass. Men ikcke. Där satt de och smaskade i sig varsin stora glass utan att bjuda oss. TASKIGT!!!!!!!

13 – 14 Maj:
Matte o jag behöver nog jobba på vår kommunikation....Har inte samma uppfattning som hon....tex när det gäller lätt packning och perfekt vandringsväder
Hade ont i musklerna efter jakten på Bertil i måndags så när matte packade ryggsäck o klövjeväskan i onsdags skulle jag få bära lätt. Matte, 5 kg är INTE lätt..

Nu skulle vi ,tillsammans med två av mattes vandrarkompisar göra de två nordligaste etapperna på Hallandsleden, med start i Äskhult. Började i härliga bokskogen.

Men så var det det där ned kommunikation. "Sakta "sa matte när vi hamnade bland stenar o lera. Tyckte precis att hon hojtade framåt, så jag slängde mig framåt. Matte passar i lera....

Leden var jättefin o gå, även om matte muttrade om dålig markering och att karta o verklighet inte stämde överrens. Fick gå minst två km extra när matte inte litade på de orange stolparna som plötsligt gick 180 grader åt fel håll. Men hon fick ge sig o då hamnade vi i fina hagar. Fast jag blev lite rädd när vi gick förbi konstiga stammar som matte sa var " hus till Ek oxar. Oxar är farliga så jag ville snabbt ut ur hagen.

Matte, om det bor oxar här så skall vi nog springa ut ur hagen….

Så var det det där med vandringsväder När det började blåsa o ösregna jublade matte. Bra test på prylarna hojtade hon. Kände mig dum i regnjackan.... fast var kanske ganska skönt ändå..

När vi kom till Fjärås Bräcka höll jag på att blåsa bort och fick massor av vatten i öronen. Otäckt! Tur att tvåbeningarna sökte skydd under taket till naturrummet. Men säg den glädje som varar, snart gav vi oss ut i regnet o blåsten igen. Bra fjällträning hojtade matte, hon kan inte vara riktigt klok….

Blev riktigt trött, för stigen kunde inte bestämma sig för om den skulle gå uppför eller nerför så det blev mycket av båda delarna.
Efter att ha gått i 18.4 km kom vi fram till Stensjön, och där skulle vi tydligen sova. Älskar mattes o mitt tält , o ännu bättre blev det när matte packade upp min Pippi

Sov jättegott o brydde mig inte om alla konstiga ljud utanför tältet.
När tältet var nere o jag fått frukost skulle vi gå 12km till Blåvättarna, där Hallandsleden blir Bohusleden.

Även idag gick vi mycket i bokskogen så mina tassar var jätteglada. Men plötsligt uppstod ett problem och jag vägrade gå. En bro över ett stenstaket...."Matte bär mig uppför den höga farliga trappan "sa jag, men hon fattade inget och tvingade mig att gå upp. Hemskt!

Efter detta traumat var det skönt med ett fikastopp.

Tydligen var det fel på mattes karta igen, för plötsligt var vi inne på Bohusleden, ett par km innan Blåvättarna....
Blev jätteglad när jag plötsligt såg husse o bilen på en liten skogsväg .

Jag sov hela vägen hem, men matte satt o muttrade om saker vi måste fixa till inför nästa tur.

Vad är detta…. Enl Hallandsledskartan skall skiftet till Bohusleden inte komma här, utan först om ett par kilometer…..
Börjar bli lite orolig, kan matte verkligen det där med kartan….

21 Maj:
Träningsvandringarna fortsätter. Lite mer vikter i ryggsäck o klövjeväska, så idag var jag uppe på 7,2 och matte bar väl lite mer….. I dag blev det röda slingan, 8 km vid Toftasjön, eller rättare sagt det var det som matte hade planerat. Här har jag gått många gånger så jag visste att efter de första uppförsbackarna skulle vi gå ner för en spännande trappa.

Men trappan vid branten var borta! Någon måste ha tagit den… , så nu det blev en spännande vandring nedför i lera o hela stenar. Inga problem  för mig, men tvåbeningarna hade nog behövt fyra ben. Tydligen fanns det en ny sträckning, men matte är som sagt matte… ingen sport sa hon…. .

                                                                

Matte, jag har hittat trappan!!!!!!!

Härlig fika i det ljusgröna blåbärsriset o matte hade med fika till mig med.. Sen blev matte lurad av nymålade röda duttar på träden som ledde bort från där leden går. Hamnade vid ett fint vindskydd som matte inte hade en om. Och här tog markeringen slut.... Då blev det spännande för matte valde att inte gå tillbaka utan lita på sin inbyggda kompass som hon sa. Vet inte vad en kompass är, men vi kom tillbaka till Toftasjön.

Matte, Marit o jag vid Toftasjön

28 – 29 Maj:
Nu har vi varit ute o knallat på Hallandsleden igen. Blev lite orolig att vi skulle gå på stadsvandring, för vi började i centrum av Varberg. Matte måste gilla slott för vi har startat vid Halmstad slott massor av gånger o nu startade vi vid slottet i Varberg, fast matte kallade slottet för fästning. Tyckte först hon sa fästing, så jag ville snabbt bort därifrån.

Matte, Ulrika, Birgitta, Anna o jag framför Varbergs Fästning

Blev en stadsvandring i början. Men snart kom vi ut i det gröna som matte sa. Men tyckte inte det var särskilt grönt, det var bara svart asfalt. Inte alla skönt att gå på!

Blev lite bättre efter ett tag. Matte sa att vi gick på en gammal banvall, och där växlade det mellan asfalt och hårt grus. Matte, varför går vi inte i skogen????

Plötsligt fick jag syn på några som kom gående mot oss på banvallen. Min supernos sa att det var Thea o Hugo med föräldrar så jag började dra jättemycket. Då blev matte lite arg, men snart insåg hon att jag hade rätt. Var så kul att hälsa på dem, och de gick med oss en liten bit fram till Rolfstorp.

När de sa hej  fortsatte vi på banvallen (började bli lite trött på den nu efter nästan en mil). Var dessutom jättetörstig, för det fanns inget vatten att dricka. Tur att matte hade med sig till mig. Men när vi rastade för lunch hittade jag ett dike som jag plaskade runt jättelänge i.

När vi närmade oss Åkulla blev det äntligen både roligt o skönt att gå, för NU var vi ute i det gröna. Nu gick banvallen genom skogar o hagar. Så skönt för mina ben o tassar.

Framme i Åkulla fick jag massor av kallt gott vatten, o matte o Anna drack något som luktade äckligt i min nos. Men de var nöjda!

FILM:    Mattes och Annas dryck

Var så skönt att lägga sig i vindskyddet o se på när matte satte upp tältet. Snacka om att middagen smakade mums. Blev jättetrött efter maten så det var så skönt att krypa in i tältet. Pippi o jag somnade med en gång.

När jag vaknade nästa morgon hade jag jätteont i kroppen. Vill inte gå fler vandringar på asfalt! Matte tyckte jag skulle mjuka upp musklerna så vi gick en liten runda nere vid Yasjön. ”Idag blir det varmt”, sa hon och det tyckte jag inte om att höra. Gillar inte värme!

Hade vi kommit hit efter 1 juli hade vi dragit oss över med en flotte härifrån till den lilla ön ute i sjön,
där det finns ett vindskydd.

Frukost ute är alltid gott, men VAFÖR får jag alltid så lite.

När matte tog ner tältet låg jag och passade Pippi så hon inte skulle glömma att packa ner honom.
Räcker med att Kotten kom bort i somras på väg upp till Trollsjön

Bäst att jag bär Pippi själv….

V i fick börja med att gå tillbaka en liten bit innan vi kom fram till ledkorset med Hallandsleden. Var varm redan när vi kom dit.

Som tur var gick vi sen i bokskogen och där var det skugga. Passerade även en bäck med kallt vatten. Gott!

                                            

Så skönt att svalka sig!

Matte sa att den här sträckan från Åkulla till Gällarpesjön skulle vara medelsvår enl  de som gjort leden. Men det var den INTE!!!!! Oj vad det var mycket uppför o nerför och massor av stenar o rötter. Efter ett tag började tom matte säga fula ord över att det var jobbigt och svårt att gå. Hon tog inte ens upp kameran man pratar i en enda gång för att fota. Och då är matte trött. Det positiva var att det var mjukt underlag bortsett från vid backarna.

Så var det då kombinationen matte o karta. Tycker hon borde lära sig att man skall ANVÄNDA kartan när man går Hallandsleden. Nu gick vi fel flera gånger bara för att pilarna inte syntes. Sista gången var värst, för då gick vi en lång svettig uppförsbacke helt i onödan. Var inte glad när matte sa att vi måste gå tillbaka nästan 1 km…..   Sen fotade hon pilen hon missat. Tyckte den syntes jättebra……. Eller kanske inte……..

VAR är pilen. Och framförallt VAR är stigen som den pekar mot. Där är ju nästan bara buskar…
Tur jag letader upp den igenväxta stigen så vi kom fram någon gång.

Var SÅ skönt när vi kom fram till Gällarpesjön och husse stod o väntade på oss. Snälla matte kan vi inte vila några dagar nu, det vill i alla fall mina muskler.

Jag blir jätteglad för komentarer i MIN gästbok

  
                                                           Öppnas i ny flik (fönster)                                                         

Eller varför inte skicka mig ett mail

Jag har egen mailadress