Vardagshändelser i november och december 2019: 

3 NOVEMBER:
Bozz betraktelse över Allhelgonahelgen:

Den här helgen har jag lärt mig att matte ljuger - spöken finns visst!
Det har varit spännande dagar, även om jag blev jättesur på matte i torsdags. Hon åkte till jobbet och glömde mig HUR kan man glömma lilla mig.........

Trots detta lät det som om det skulle bli en toppenhelg, men tyvärr missförstod jag matte - igen.... Jag är helt säker på att hon sa att den här helgen är det bus OCH godis som gällde, så jag gick in med 100% motivation till att uppfylla det. Men inte fick jag något godis, trots att jag busade så mycket jag kunde , tvärtom......

I fredags fick vi följa med matte på en promenad i en skog nästan inne i stan. Men jag förstår mig inte riktigt på henne. Vi stannade till i skogen där det fanns en massa stenar och kors och där tände matte ljus i ett par lyktor. Varför då? Är det för att skrämma spökena i skogen? Atlas förklarade att här under de här stenarna ligger alla hundar som matte haft innan oss. Jag förstod ingenting, men det var många stenar, och de måste vara lydiga som kan ligga still så länge under en sten...

Sen gjorde vi samma sak uppe på en stor gräsmatta där det fanns ännu mer stenar. Och nu höll matte ett långt förmaningstal till mig om hur man uppför sig på en kyrkogård. Det var något i rösten som fick mig att ligga blixt stilla medan vi var där.

 

 

Sen åkte matte, Atlas och jag ner till stranden för att gå en lång strandpromenad. Men det såg riktigt skumt ut på stranden. Hurra, skum, hojtade Atlas och satte full fart ut i det vita som låg på stranden. Jag blev nästan lite rädd för honom, han såg snart ut som ett spöke med allt vitt på sig. Men matte lugnade mig o sa att det inte finns spöken.....Men kul hade vi och snart var vi alldeles blöta och sandiga.

Vi busade nog runt längre än matte tänkt sig, för plötsligt var det alldeles kolsvart ute - nästan lite läskigt. Matte svor över att hon inte fått med sig blinkhalsbanden, men det tyckte vi var bra, för nu kunde vi smyga på henne o skrämmas. Men så fick jag upp ett spännande spår och sprang iväg en bra bit från matte o Atlas, och då hände det. Då kom de - spökena... Plötsligt kom det en röst i mörkret som sa BU!!!! Oj vad rädd jag blev. .... Matte, matte, spökena kommer o tar mig! Atlas tyckte jag var löjlig och matte sa att det var vanliga tvåbeningar (som hon dessutom gick fram o pratade med) men mig lurar de inte - det VAR spöken...

 

4 NOVEMBER:
Nu blev det en kvällsrunda nere i skogen i totalt mörker. Tyvärr kom matte ihåg blinkhalsbanden så nu hade hon full koll över oss. Det var jättekul i mörkret, men nu börjar bli riktigt orolig för matte. Hon hade med sig min gula belöningsboll och den tappade hon hela tiden. Det var bara för Atlas och mig att leta upp den. Men efter femtioelfte gången skärpte hon sig och stängde ficklocket ordentligt. Men då tappade hon bort sig själv. Plötsligt var matte borta!!!! Då blev det riktigt otäckt. Jag blev så rädd så jag glömde sätta nosen i backen och försöka leta. Vilken tur att Atlas var med. Matte har tydligen tappat bort sig innan, så han var kolugn och började nosa. Jag hängde på, vågade inte lämna honom mer än en noslängd. Och han hittade henne! Hon låg bakom en stubbe under en gran. Min matte! Nu var lyckan total . Men då hände det igen - spökena anföll. De hade gömt sig i en buske och när jag skulle lyfta på benet mot den så flög de upp. Svarta skuggor som flög omkring...Usch vad otäckt!!! Matte, nu vill jag gå hem, det finns visst spöken och de vill ta lilla mig!! :

 

Matte trodde att hon lyckats trötta ut mig, men efter att ha vilat i en halvtimme och fått mat ville jag leka o busa. Men trots att jag la upp massor av leksaker i soffan fattade hon inte vinken.... Och inte blev hon gladare av att hitta mig sovandes på sin kudde när hon skulle lägga sig. men jag flyttade mig inte.

 

12 NOVEMBER:
I dag är jag sur:

Bytes:

Finns:
Tråkig, dum och glädjedödande matte som inte har förståelse för att en schäferkille på snart 1 år vill busa så mycket som möjligt och att gå fint i koppel är pest.

Önskas:
En matte som inte ställer krav när vi är ute o vandrar, och som förstår att jag bara måste skälla på alla hundar vi möter.

 

Matte lyckades verkligen förstöra gårdagens vandringar. Det började redan på vår vanliga morgonrunda, som är 2 km. Vi hade bara kommit ut på ängen när det plötsligt hände.. Två stora hundar (konstig ras, med vit prick i baken) sprang ut framför oss. Jag reagerade blixtsnabbt och slängde alla mina 38 kilon framåt, för nu skulle vi springa i kapp. Tyvärr var matte snabbare och hann spänna musklerna så det tog tvärstopp i kopplet. Dumma matte, och dumma dumma Atlas som inte hjälpte till med sina 50 kilon. Tillsammans hade vi nog lyckats ta de där hundarna. Atlas kallade dem för rådjur, och att det var lönlöst att försöka jaga i kapp dem. Men då känner han inte mig..... matte kallar ju mig för Speedy Gonzales......Sen blev det koppel på under resten av turen för mig, medan Atlas fick springa lös. Orättvist!!!

Efter frukosten såg det lovande ut. Matte sa att nu skulle hon o jag ut o vandra på Prins Bertils stig. Hurra! Nu skulle det bli kul, där finns nog mycket kul att göra, och många hundar att träffa. Jag hoppade glatt in i bilen och såg fram mot en härlig tur. Men den vandringen lyckades matte totalt förstöra. Nu skall vi gå en uppfostringsvandring, och träna på att möta människor, cyklar, barnvagnar och framförallt andra hundar sa hon, och satte på mig den där tråkiga selen som gör att det är obehagligt att dra. Snacka om glädjedödare . Det var egentligen en jättefin vandring, och vi gick ganska långt, Jag ville bara springa lös och hoppa i vattnet och jaga pinnar, men matte tvingade mig att gå i koppel hela tiden. Det var verkligen irriterande när vi gick över en bro och jag såg massor av fåglar som bara väntade på att jag skulle komma och leka med dem.......

Trots att jag var jätteduktig när vi mötte människor och inte försökte jaga i kapp en enda cykel så fick jag inte busa. Till slut var jag sur och ville inte ha hennes köttbullar längre.... En bidragande orsak till att jag inte fick springa lös var kanske att jag bara måste skälla på alla hundar vi mötte..... .Då hjälpte det inte ens att hon försökte locka mig med min favvoboll. Dumma matte, jag vill ju bara hälsa på de andra hundarna och INTE leka med boll.... Till slut tröttnade matte och vi vandrade tillbaka till bilen. Hur kan man förstöra en vandring på en så fin o spännande vandringsled?????

Det blev lite bättre på kvällen när vi åkte ner till stranden. Nu fick både Atlas o jag springa lösa och busa hur mycket vi ville. Det är jättekul med strandvandringar när det är mörkt och vi är helt ensamma på hela stranden. Men redan efter en timme (och 5 km) tyckte matte att det räckte, för nu frös hon. Det är väl inte vårt fel att hon är i vägen när vi bestämmer oss för att skaka vattnet ur pälsen samtidigt....
Nu har matte lagt oss i tvättstugan för att torka, medan hon själv sitter framför brasan och dricker glögg...........
Som sagt - matte bytes......

12 NOVEMBER:
Ja må jag leva…….Hurra hurra hurra HURRAAAAA!!
NU är jag ingen liten valpis längre (oberoende av vad Atlas säger. I dag fyller jag ett år och har blivit en stor och stilig kille (I alla fall i mina och mattes ögon) på 37,5 kg och en mankhöjd på 65 cm. Matte säger att jag inte får växa mer, utan bara bygga muskler. Men först ska jag tydligen fotograferas med en kamera som bara plåtar mina ben, fast det blir inte än på tre månader. Matte o husse var snälla och gjorde en födelsedagstårta av leverpastej o korv (givetvis bjöd jag Atlas på en liten bit), och det smakade mums. Jag vill fylla år varje dag

                                                                          

Jag blir jätteglad för komentarer i MIN gästbok

 
                                                           Öppnas i ny flik (fönster)                                                         

Eller varför inte skicka mig ett mail

Jag har egen mailadress